Hur kan vi stärka vårt barns självförtroende?

Publicerad i DN 2018-12-13

Fråga

Jag har bekymmer med min son, som är 9 år och går i klass 2. Vi har hört från lärare att de har lite svårt med honom. Att han har dåligt självförtroende, säger att han inte kan eller vet hur man gör. Han brukar sitta där och gråta och vara ledsen. Detta gäller nästan allt han gör i skolan. Men när de väl får honom att göra saker är han väldigt smart och snabbast i klassen. Lärarna har också haft kontakt med skolsköterskan om detta.

Vi upplever även samma problem hemma. Vi kämpar genom tårar med att få honom att göra läxor. När han till slut kommer igång, kan han allt själv utan hjälp. Det känns som om han är rädd för att det inte ska bli helt rätt från början. Och som om han är perfektionist och rädd att misslyckas. Detta gäller även andra aktiviteter. Han älskar fotboll och innebandy, som han spelar med kompisar på skolgården. Han är också social och har många kompisar. Men när vi anmäler honom till aktiviteter funkar det inte alls. Han vägrar delta och säger att han inte vet hur man gör. Vi har hittills aldrig lyckats få honom att vara med på någon aktivitet. Vi anmälde honom till tennis, men efter första lektionen ville han sluta. Vi kom överens om att han skulle gå klart resten av terminen i alla fall, men då satt han oftast på bänken.

En annan sak är att han har börjat snurra håret så att det lossnar. På vissa delar av huvudet har han kala fläckar, men det växer kontinuerligt ut igen. Han snurrar när han koncentrerar sig. Det har liksom blivit en dålig vana. Han säger själv att han inte kan låta bli. Lärarna har även köpt en boll till honom att klämma på istället för att snurra håret, fast jag vet inte riktig om det hjälpt.

Men framför allt är vi bekymrade över hans låga självförtroende. Hur ska vi göra? Varför blir han ledsen, gråter och tvivlar på sig själv? Hur kan vi stärka honom?

Svar

Tack för ditt brev. Det låter som att er son har det väldigt kämpigt just nu. Det är inte rimligt att han behöver känna sådan press att han sitter och gråter i skolan. Du skriver att han upplever pressen i nästan alla aktiviteter, trots att han faktiskt presterar bra när han väl kommer till skott. Det kan tyckas märkligt, men faktum är att prestationsångest ofta går hand i hand med goda prestationer. Vissa barn upplever varje avklarad prestation som ett krav – ett krav på att nästa gång prestera lika bra eller ännu bättre. För att slippa den känslan börjar barnet ge upp direkt istället för att ens försöka. För precis som du skriver brukar barn med prestationsångest mer än allt annat vara rädda för att misslyckas. Och det blir förstås särskilt jobbigt med misslyckanden när man verkligen har ansträngt sig. Då finns inget att skylla på.

Jag vet inte om din son känner så här, men det är som sagt vanligt hos barn som blir stressade inför prestationer. Jag ska ge några generella råd som jag hoppas kan vara till hjälp, men tror också att det vore bra om ni följer upp kontakten med skolsköterskan och ber om mer hjälp. Om inte skolan har möjlighet att erbjuda hjälp bör de kunna hänvisa er vidare. Jag tycker dels att det är befogat med tanke på stressen er son känner, dels med tanke på hans sätt att snurra hår. Det låter som trichotillomani, vilket just handlar om en ovana att rycka bort hår. Det kan ske nästintill omedvetet och ökar ofta i samband med stress. Försök få kontakt med en psykolog som kan bedöma detta och vid behov hjälpa vidare med behandling (beteendeterapi).

Självkänsla hos barn baseras på flera områden i livet, som till exempel prestationer och relationer. Ibland kan rädslan för att misslyckas hänga samman med att ett barn i allt för hög utsträckning baserar sin självkänsla på just prestationer, medan andra områden fått stå tillbaka. Om alla äggen ligger i samma korg blir det såklart sårbart. Finns det andra områden i sonens liv som ni skulle kunna stärka? Har han kompisar där umgänget inte handlar om prestationer? Kan han umgås mer med dem? Kan ni som föräldrar eller familj avsätta mer tid för att bara umgås och göra roliga saker tillsammans? Även om ni redan har en god relation till er son, så skadar det inte att lägga några extra ägg i relationskorgen just nu. Om er son kan fokusera mer på relationer, så kan prestationerna kännas lite mindre viktiga. Samtidigt skriver du att han är social och har många kompisar, så kanske råden som följer är mer relevanta.

N har försökt med fotboll och tennis, men sonen har vägrat eller slutat. Kanske er son skulle må bra av någon aktivitet som inte är så prestationsorienterad. Återigen är poängen att inte lägga alla ägg i samma korg. Han skulle exempelvis kunna börja på scouterna, eller någon aktivitet som är mindre tävlingsinriktad (till exempel musik). Kanske ni har försökt även med detta, men många i er sons ålder har ännu inte hittat sina intressen. Fortsätt att ge honom möjlighet att pröva alternativa aktiviteter, som kan innebära en paus från presterandet.

De råd jag hittills tagit upp kan hjälpa vissa barn. Det är alltid bra med balans mellan olika slags aktiviteter och relationer i livet. Samtidigt räcker det inte alltid. Vissa barn kan både ha goda relationer och varierade aktiviteter, men ändå känna stark stress så fort det blir tal om att prestera. Hur kan ni hjälpa er son att tackla de krav han måste möta, som exempelvis i skolarbetet?

För det första vet man att barn kan vara hjälpta av att skifta fokus när de tar sig an en uppgift. I forskning har man sett att vissa barn ofta har målet att nå ett visst resultat när de gör en uppgift – ”jag vill ha alla rätt” eller ”jag vill vinna matchen”. Andra barn utgår oftare från mål som handlar om vad de behöver lära sig – ”jag vill lära mig hur man delar två tal” eller ”jag vill lära mig hur man skruvar bollen”. Ju mer barn tänker på vad de behöver lära sig, desto bättre mår de. Dessutom lär de sig också bättre. När er son tvivlar på sin förmåga kan ni alltså ställa frågor som ”Vad ska du träna på nu?” eller ”Vad är första steget för att…”. Det hjälper honom att fokusera mer på uppgiften än på sig själv. Ni bör samtidigt avstå från pepp som handlar om hans förmåga eller tidigare prestationer, som ”Du hade ju alla rätt förra gången”. Då är risken att han bara blir än mer upptagen av resultatet och hur jobbigt det skulle vara att svika förväntningarna.

För det andra bör ni resonera likadant efter sonens prestationer. Uppmärksamma framför allt vad er son har gjort – inte resultatet eller hur duktig han är. Fråga honom hur det kändes, hur han tänkte och vad han tror bidrog till att han lyckades den här gången. Återigen är poängen att han ska fokusera på uppgiften snarare än på sig själv och sin förmåga. Om er son har misslyckats med något blir er respons kanske ännu viktigare. Försök i sådana situationer att diskutera vad som gick fel och vad er son skulle behöva göra annorlunda eller lära sig. Ofta får den diskussionen vänta tills barnet är redo och kommit över värsta besvikelsen.

Det kan också låta hårt att diskutera misstaget så direkt. Instinkten hos en förälder är ofta tvärtom att skyla över och muntra upp. Att övertyga barnet om att resultatet inte alls var så dåligt, eller att barnet är duktigt på andra saker. Problemet är att föräldern då fokuserar just på prestation, förmåga och resultat. I stunden kan barnet förstås må bättre av att bli uppmuntrad så, men i längden hjälper det inte. För ytterst behöver ofta barn med prestationsångest möta just det som skrämmer dem mest: att misslyckas. När psykologer arbetar med behandling av sådana problem utgör också övningar där barnet får utsätta sig för risken att misslyckas en central del. Barnet får till exempel testa att göra fel med flit för att med tiden lära sig att världen inte går under. Föräldrarna får göra likadant, för att vara goda förebilder.

Det här är inte så enkelt att klara av på egen hand för föräldrar, så jag tror som sagt att ni kan behöva hjälp utifrån. Då hoppas jag att er son kan övervinna sin rädsla och börja anta fler utmaningar i livet. Inte för att lyckas med saker, men för att börja känna den inneboende glädjen i att ge sig hän åt en aktivitet och glömma sig själv för en stund.