Som förälder är det lätt att tappa både modet och tålamodet om barnen bara är sura och sätter sig på tvären. Vad kan man ha för förhållningssätt och hur blir det om vi föräldrar gör olika? I det här avsnittet pratar psykologerna Martin Forster och Malin Bergström med föräldrar som kört fast i kommunikationen med sina missnöjda barn…

Föräldrarollen blir allt mer publik. Det ökar trycket på att göra ”rätt” i andras ögon. ”Men ängslig självkritik gör en mindre lyhörd för samspelet med ens barn”, menar psykologen Martin Forster…

Absolut närmsta relationen, komplicerad och sårig eller icke-existerande. Syskonrelationer kan se ut på alla möjliga sätt. Det är relationer med hög potential om de funkar, men som vi kanske jobbar allra minst på…

Själviska, bortskämda och kufiga. Fördomarna om barn utan syskon är många. Men vad stämmer egentligen? – Överlag kan man säga att det är nästan inga skillnader alls på barn med syskon och barn utan, säger psykologen och forskaren Martin Forster…

Att tala nedvärderande till sina barn kan vara mer skadligt än fysisk misshandel. Det visar en ny studie som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften ”Child Abuse & Neglect”. – I det allmänna medvetandet tänker folk kanske att det inte är lika farligt, även om de vet att det är dåligt, säger Martin Forster, doktor i psykologi…

Det finns en fråga som de flesta föräldrar brottas med emellanåt – är de för snälla eller för stränga? Martin Forster, leg psykolog och forskare vid Karolinska institutet, reder ut när en uppfostran blir för auktoritär och påverkar barnet negativt…

Vad blir konsekvenserna när allt fler barn tillbringar allt mer tid framför skärmar? Ny forskning visar på ett samband mellan skärmtid och fysisk kondition…

Ibland händer det att prestationsångest kommer i vägen för undervisningen, också för yngre elever. Hur kan man stötta på bästa sätt? Här är psykologen Martin Forster råd till lärare som möter elever med prestationsångest…

Den ena föräldern vill ha tydliga regler och barn som lyder, den andra vill vara lyhörd och resonera sig fram med barnet. En säger nej till macka före maten, den andra tycker att det är överdrivet präktigt. Eller en vill att helgerna ska ägnas åt barnteater och pedagogiska utflykter medan den andra föredrar en tom kalender och fri skärmtid åt alla…

Du är på väg hem från jobbet, har hämtat barnen på förskolan och nu ska du ”bara” svänga förbi affären och handla lite till middagen.

Men barnen är gnälliga och släpar fötterna efter sig. Du hinner inte ens fram till kassan innan en av dem fastnar vid godishyllorna och när du säger ”nej, inte före maten” faller barnet ihop likt en punkterad ballong och börjar skrika…

De lägger stor tonvikt vid barnens självständighet, vilket även avspeglar sig i att barnen själva ska hålla i utvecklingssamtalet och berätta vad de tycker går bra och vad de behöver träna mer på. I den mall som de utgår från ställs även en fråga till föräldern – eller snarare, en uppmaning att lyfta fram saker som man tycker att ens barn är bra på. Det är ju positivt. Men det kändes som en stor brist att läraren inte själv såg som sin uppgift att lyfta fram styrkor…

Under kvällen fick jag höra många skrämmande samband som hen läst om på nätet och som hen var helt övertygad om var sanna. Saker som jag skulle avfärda som absurda konspirationsteorier som sprids för att orsaka osäkerhet, rädsla och vanmakt. Det fungerar - min vän är panikslagen och undrar vart hen ska ta vägen för att undkomma de faror som hen upplever…

Jag vill gärna bejaka och uppmuntra det här intresset och läser entusiastisk upp det hon skrivit för att bekräfta att jag förstår och kan tyda det. Min sambo vill förstås också uppmuntra henne till detta, men anser att det är viktig att hon lär sig rätt från början, och rättar därmed stavningen…

För två år sedan, när min äldsta var åtta, kunde vi för första gången prata ordentligt om saken. Hon satte ord på att det kändes som om vi bara skyddade lillasyster och gav henne skulden för allt. Till saken hör att storasyster är mer impulsiv och explosiv och ”utåtagerande” och lillasyster mer känslig och ”inåtagerande”…

Jag skriver till er inför julhelgen eftersom jag har en son som jag får ont i magen när jag tänker på. Han är egentligen en ”drömson”, duktig, trevlig, redan framgångsrik. Jag är otroligt stolt över honom och hans påbörjade vuxenliv. Allt kunde vara så bra. Det är bara det att vad jag än gör verkar jag gå honom på nerverna. Detta började under tonåren, vilket var naturligt då, men har sedan dess tilltagit i styrka…

Problemet är att hon är otroligt skeptisk mot nya människor, särskilt vuxna. Hon har alltid protesterat när tanter och gubbar kikat ner i vagnen, och har protesterat vilt när någon velat hålla henne som hon inte känner, exempelvis vänner till oss…

Mitt äldsta barn har reagerat mycket starkt och tagit avstånd från mig, till och med flyttat hemifrån, allt detta utan att ens ha träffat mannen i fråga. Detta barn reagerade på precis samma starka sätt när jag träffade den förre mannen, men det gick över när de lärde känna varandra. Mannen blev då en viktig vuxen för mitt barn, tyvärr försvann han helt för barnet efter det att vi gjorde slut…

Vi har aldrig mörkat det här självmordet, vi har alltid talat öppet om det. Men till barnen i den närmaste familjen har vi valt att inte säga hela sanningen. Jag valde att säga till mitt då femåriga barnbarn att hennes morbror blev mer och mer ledsen och inte orkade fortsätta leva. Jag ville under inga omständigheter berätta om hur min son tagit sitt liv eftersom jag antog att det kunde skapa trauman och mardrömmar, men nu är jag inte säker längre. Barnet har nu blivit tio och ställer fortfarande frågor om hur hennes morbror dog…

Problemet är att kontakten mellan mamman och pappan är mycket bristfällig för att inte säga obefintlig. I den mån det har funnits en kontakt har den präglats av aggressivitet och osämja. Barnet har kommit i kläm i sin roll av budbärare mellan föräldrarna. Jag är förstås halvt om halvt utomstående, men min hustru och jag har diskussioner och ett fint tankeutbyte runt det här…