Är det okej att vi distraherar tvååringen med mobilen?

Publicerad i DN 2018-02-22

Fråga

Vår pojke på 2,5 år är en underbar liten människa och väldigt känslig på många sätt. Han gillar bland annat inte beröring av andra människor, förutom oss föräldrar. Han hatar att byta blöja och är väldigt känslig för hur olika tyger/material känns mot huden. Övergångar är också mycket jobbiga, så vi måste förberedda honom väl när vi går in och ut.

Han har haft en mycket tuff inskolning och vi har tagit det jättelugnt, med några få timmar per dag under många månader. Nu börjar han sakteliga acceptera en av fröknarna. Eftersom det är mycket som är jobbigt för honom, så försöker vi minimera fajterna och göra det lättare för honom. Ett sätt har varit att han får se på något han gillar på smartphonen när vi borstar tänderna, byter blöja eller ska klä på oss och gå ut. Jag läser dagligen om trotsiga barn som vägrar klä på sig, vägrar borsta tänder och där föräldrar blir arga och barnen ger efter för föräldrarnas önskan.

Tack vara smartphonen, går det så mycket lättare att borsta tänderna eller gå ut, han tycker till och med att det är skoj att få tänderna rena och övergången att gå ut genom dörren blir en rolig grej. Vilket känns väldigt bra. Och jag vill inte vara auktoritär och bråka om allt, men är rädd att vi gör honom en björntjänst genom att låta honom se på telefonen? Ger vi efter för lätt för hans vilja?

Borde vi lära honom att livet inte alltid är roligt och att man ibland måste gilla läget när föräldrar bestämmer saker?

Svar

Tack för brev. Du ställer en fråga som på ytan kan verka enkel och vardaglig – är det okej att använda telefonen för att undvika bråk? Men bakom den finns större frågor. Måste man visa ett barn vem som bestämmer? Måste man bli arg för att ett barn ska förstå? Hur hård ska man vara? Ska ni tänka annorlunda på grund av er sons känslighet? Jag ska försöka besvara dina frågor och dessutom formulera några följdfrågor, som jag vet att många föräldrar funderar på.

Jag börjar med frågan om telefonen. Jag tycker ni verkar ha hittat ett alldeles utmärkt sätt att möta utmaningar med blöjor, kläder och tandborstar. Ni gör precis som erfarna förskolepedagoger – lirkar och leker istället för att ta strid varje gång en tvååring vägrar. Även om du befarar att ni inte är tillräckligt bestämda, så låter ni ju inte sonen slippa blöjan eller tandborsten. Ni har bara hittat ett mer lekfullt sätt att genomföra det. Men finns inte risken att ni ändå avleder och lirkar för mycket? Att ni distraherar honom såpass att han plötsligt står utanför dörren med torr blöja och rena tänder, utan att fatta hur det gick till. Kommer han slå bakut när andra börjar ställa mer direkta krav på honom? Jag tror inte det, för om man ska lära sig något vettigt av konflikter får de inte dugga för tätt. Det gäller i alla åldrar, men särskilt för (känsliga) tvååringar. Tack vare knepet med telefonen kommer hela familjen att ha mer tålamod över till konflikterna som ändå återstår. Då ökar chansen att sonen kan acceptera ett krav. Sedan bör ni såklart inte använda telefonen så fort sonen börjar knorra minsta lilla, utan just när det blir särskilt mycket motstånd.

Du läser om andra föräldrar som blir arga och därmed får sin vilja igenom. Du vill inte göra så, vilket är klokt. Det finns flera problem med ilska i konflikter. Dels brukar man som förälder bli sämre på att resonera och vara konstruktiv. Dels smittar ilskan. Barnet svarar med samma mynt och konflikten trappas upp. Dessutom brukar sådana konflikter oftast sluta med att antingen föräldern eller barnet ger upp. Istället för att lära sig att diskutera och kompromissa, lär sig barnet att ”argast vinner”. Självklart får man bli arg som förälder, men frågan är vad man gör av den ilskan. Släpper jag bara ut den, eller försöker jag ta ansvar och lugna ner mig själv innan jag tar fighten?

Men är det så vettigt att använda just telefonen för att distrahera sonen? Är det inte för mycket skärmar i barns liv? Självklart kan man lirka och distrahera barn på andra sätt, men ibland kan en skärm vara det enda som fungerar. De som hävdar att skärmar är skadliga glömmer också ofta att återkommande konflikter och utbrott inte heller är särskilt nyttigt för barn. Dessutom är det långa passiva stunder framför skärmar som man bör oroa sig för. Om man använder en telefon vid väl valda tillfällen tycker inte jag det råder någon tvekan om att nyttan överväger den eventuella skadan. Ett tillfälle där jag dock skulle avråda från att använda skärm som distraktion är när barn ska äta. En skärm kan störa den nödvändiga närvaron som krävs för att utforska maten och därmed utveckla en egen lust till att äta. Att byta blöja eller ta på kläder är däremot inte något som kräver nyfiket utforskande. Det ska bara bli gjort.

Jag vill avsluta med att ta upp frågan om din sons känslighet. Du ställer ingen egen fråga om det, men när läsarbrev innehåller en sådan beskrivning brukar det komma många kommentarer om diagnoser. Ni kanske har tänkt så själva, eller inte – er son är bara 2,5 år! I diskussionen om diagnoser förekommer också en övertro på enstaka symtom. Även om känslighet för förändringar och just beröring är mycket vanligt hos barn med exempelvis autism eller Aspergers syndrom, så finns det många barn utan diagnoser som också upplever samma känslighet. För att en diagnos ska vara aktuell krävs för det första att flera olika symtom förekommer samtidigt. För det andra måste symtomen innebära ett betydande lidande eller hinder, till exempel med kamrater eller i skolarbetet. Det är först då jag tycker att man bör fundera på vidare utredning.

När ett barn har en diagnos brukar omgivningen visa större förståelse för att föräldrar kan behöva göra lite annorlunda. Då kan man exempelvis lättare begripa att en förälder tar till en telefon för att minska antalet konflikter och utbrott. Att däremot säga att ens barn är känsligt brukar inte väcka samma förståelse. Då lurar misstanken om att föräldrarna överbeskyddar och curlar. Givetvis förekommer det, men reaktionen speglar också en svartvit syn på svårigheter hos barn: antingen har ett barn en diagnos (föräldrarna ursäktas) eller så har barnet ingen diagnos (föräldrarna hålls ansvariga). Faktum är att alla barn föds med mer eller mindre utmanande personlighetsdrag, som kräver mer eller mindre anpassning av föräldrar. En del barn har inga svårigheter att acceptera krav eller förändringar. De som påstår att föräldrar bara behöver våga säga ifrån och bli mer konsekventa har ofta barn med just den personligheten. Forskning visar också att omfattande utbrott och konflikter under uppväxten i regel beror mer på barnets medfödda egenskaper än på föräldrarna. Däremot är det alltid förälderns ansvar att försöka anpassa sig efter barnets personlighet och behov. Ett exempel på det kan vara att lirka på en vante med vänster hand, samtidigt som man försöker sätta på Babblarna på telefonen med höger.