Vår 20-årige son sitter bara hemma och vägrar söka hjälp

Publicerad i DN 2016-12-05

Fråga

Jag har en 20-årig son som mår mycket dåligt. Han har väldiga prestationskrav. Är aldrig nöjd med det han gör. Han tvingades, efter lång tids frånvaro att helt stanna hemma från sista terminen på gymnasiet. Han blev erbjuden ett ”fjärde år” på gymnasiet för att läsa in kurser. Det blev ingenting med det. Han var helt utbränd och kan inte tänka sig att närma sig skolan. Hans stora krav på sig själv gör det omöjligt. Han har nu varit hemma utan sysselsättning i två år. Gör ofta natt till dag framför datorn och lägger mycket tid där. De få kamrater han umgicks med under gymnasietiden har samtliga flyttat till annan ort. Han har flera misslyckanden med tjejer där hans bristfälliga självförtroende har lett till att han inte vågat ta kontakt. Han har aldrig haft en flickvän och saknar det mycket. Han känner sig mycket osocial och missade chansen till en praktikplats i somras på grund av det. Han vägrar att anmäla sig till Arbetsförmedlingen. Han säger att livet tog slut efter gymnasiet och har även talat om att göra slut på livet.

Han har, som jag kan bedöma, vissa autistiska drag. Han har svårt med nya miljöer och oväntade situationer. Han har många rutinmässiga vanor och en del tics. Han är mycket intelligent och har i alla fall varit mycket samhällsengagerad. Han har också ett specialintresse där han kan allt som går att kunna. Tidsbegreppet är dåligt och han är ganska osjälvständig. Önskar att han vågar frigöra sig och göra saker utan oss, hans föräldrar, men vågar inte. Han är mycket oföretagsam och sitter nästan bara hemma.

Han har tidigare visat vissa tecken till att vilja göra en utredning men på senare tid vägrar han även det. Det är mycket sällan han kommer och vill prata. Han har aldrig accepterat att ta hjälp av psykolog eller kurator och detta gör det fruktansvärt svårt för oss som föräldrar att veta hur vi kan hjälpa honom!

I veckan som gick försökte jag hitta en lösning för att få honom att prata med någon. Han bad mig beställa tid på vårdcentralen för ett fysiskt besvär. Jag föreslog läkaren att denne även skulle kunna ta upp sonens mående – utan att nämna att jag bett om det. Fick svar att detta måste han själv boka tid för då han är myndig. Vilket han inte kommer att göra då han inte inser att någon utomstående skulle kunna hjälpa. Jag såg det som ett första steg för honom att, om han fick förtroende för läkaren, närma sig tanken att träffa någon att prata med. Känner mig fruktansvärt frustrerad över att bara gå och se honom må sämre och inte kunna hjälpa honom! Är det meningen att jag ska avvakta tills han kanske gör slag i saken med ett självmordsförsök!?

Svar

Vilken oerhört tuff situation! Jag förstår att du känner dig maktlös och dessvärre är ni inte ensamma om detta. Psykisk ohälsa är vanligare bland unga vuxna än i någon annan åldersgrupp och innebär ofta en stor belastning även för föräldrar. Vad ska man ta sig till med ett vuxet barn som mår dåligt och samtidigt avvisar all hjälp?

De autistiska drag du ser skulle kunna vara tecken på någon autism­spektrumstörning (som Aspergers syndrom). Det skulle kunna förklara svårigheterna i skolan och i sociala sammanhang. Samtidigt kan de förstås bero på andra saker och det är som sagt vanligt att unga vuxna mår dåligt, inte minst de som varken arbetar eller studerar. Hur viktigt är det att utreda detta? Å ena sidan är det viktigt för att få förståelse för problemen och för att en eventuell diagnos kan medföra rättighet till särskilt stöd. Å andra sidan sker behandling av de konkreta svårigheter ni beskriver (som passivitet och nedstämdhet) på samma sätt oavsett om det finns någon autismspektrumstörning i botten eller inte.

Men det kan vara mer utmanande att exempelvis behandla depression hos någon som dessutom har en autismspektrumstörning. Eftersom er son i dagsläget inte vill genomföra en utredning tycker jag därför att ni gör helt rätt som försöker förmå honom att söka hjälp över huvud taget.

Du skriver att sonen ogärna pratar och jag anar att det är känsligt att föra ämnet på tal. Jag förstår hur frustrerande det är att kämpa med detta. I sådana lägen kan det vara till hjälp att backa – att ge upp försöken att övertyga. Det innebär till exempel att ni enbart lyssnar och visar förståelse när sonen uttrycker missnöje över något, och hejdar impulsen att ge råd eller förslag på att söka hjälp. Det är först när han tar initiativet till att be om råd som ni gör det. Förslaget bygger bland annat på en etablerad samtalsmetod som kallas motiverande samtal, som används mycket just för att motivera någon till att söka hjälp.

Att samtala på det sättet kan vara särskilt utmanande för föräldrar till tonåringar eller unga vuxna. Som förälder kan det vara svårt att bryta vanan att lotsa och stödja i varje läge. Jag får inte intrycket av att ni ständigt försöker driva på er son – tvärtom, men när ni väl pratar med varandra kanske principerna från motiverande samtal kan vara till hjälp.

En annan sak som kan bidra till motivation är att styra samtalen från att röra problem till att handla om vad sonen vill. Om han exempelvis säger att han är för osocial för att kunna få ett jobb, avstår du från att argumentera emot. Fråga i stället vad han skulle vilja ha för jobb om han kände sig mer social. Jag menar inte att hurtfriskt börja prata om visioner och mål, utan att försiktigt försöka hålla fokus på vad sonen skulle vilja uppnå om svårigheterna inte fanns. En invändning mot detta kan vara att han kanske inte vill något alls. Han uttrycker ju till och med att han inte vill leva. Samtidigt uppfattar jag att han emellanåt visar en önskan om förändring. Det är i sådana stunder som önskemål kan diskuteras, snarare än i stunder då tankarna är som mörkast. Då är det bäst att bara lyssna.

Jag gissar att ni ägnar mycket kraft och tid åt att undersöka olika möjligheter till utbildning, praktik och vård för er son. Det bör ni förstås fortsätta med, men kanske ta upp era förslag och idéer enligt de råd jag tagit upp innan. Om ni exempelvis fått nys om en praktikplats som skulle kunna passa er son gäller det att ta upp förslaget lagom entusiastiskt. Eftersom sonen ogillar oväntade situationer och nya miljöer är det också bra om ni har mycket information om vården, praktiken eller vad det nu handlar om.

Din sista mening i brevet är drabbande. Jag hoppas att ni inte ska behöva vänta på att det blir värre. Jag hoppas i stället att ni genom att fortsätta att lirka med möjliga vårdalternativ och praktikplatser kan vända detta tidigare. Samtidigt vill jag uppmärksamma en fälla som har med din avslutande farhåga att göra. Ibland kommer motivationen till förändring faktiskt först när man drabbas mer påtagligt av sin livsföring. När unga vuxna bor kvar hemma finns därför en risk att föräldrar understödjer passivitet och nedstämdhet genom att stå för all service. Samtidigt är det näst intill omöjligt att begära av föräldrar att ställa krav på en son som uttalat självmordstankar. Hur ska ni klara balansgången mellan krav och stöd i det läget? Mitt sista och kanske viktigaste råd är därför att söka eget stöd som förälder. På www.forster.se/referenser161205 finns länkar till verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till föräldrar i er situation. Det är som sagt tufft att stå ensam och bara vänta i er situation.