Min sambo tvivlar så mycket på sin betydelse för mina barn

Publicerad i DN 2017-03-31

Fråga

I 40-årsåldern hade jag den stora glädjen att finna mitt livs kärlek. Vi är fortfarande efter flera år alldeles förälskade och på många sätt lyckliga. Jag har barn sedan tidigare och dessa bor med mig. Min sambo har tyvärr ingen kontakt med sitt barn eftersom den andre föräldern vägrar detta sedan flera år tillbaka. Men min sambo är jättefin med mina barn och de har under de tre år vi varit tillsammans byggt upp sin egen relation till hen. De har samtidigt en trygg och stark relation till mig.

Tyvärr har min sambo i perioder svårt att se att mina barn uppskattar och tycker om hen. Min sambo upplever det som om det inte spelar någon roll om hen finns där eller inte eftersom jag är en sådan fantastisk förälder. Hen kan också uppleva det som att mina barn och jag utgör en familj där det inte finns någon plats för hen.

För att min sambo ska känna sig delaktig och för att barnen ska få bygga vidare på sina relationer till hen försöker jag låta hen följa med barnen till tandläkaren, gå på bio själva och andra småsaker. Jag försöker också göra det synligt för min sambo när hen får uppskattning av barnen. Jag berättar också att barnen saknar min sambo och frågar efter hen när hen är bortrest.

Men nu har min sambo varit nedstämd en längre tid och jag upplever att hen har hamnat i en ond spiral där hen allt oftare tolkar händelser negativt. Det kan exempelvis handla om att barnen föredrar att jag kommer och stoppar om dem.

Jag vet inte hur jag ska kunna ge min sambo tillräckligt med stöd. Jag har föreslagit att hen ska söka professionell hjälp för att vända den onda spiral som hen är i nu. Jag vet att det tar mycket energi från min sambo att hantera situationen med det egna barnet som hen inte får träffa och knappt har någon kontakt med. Men hittills har min sambo inte velat söka hjälp. Jag undrar också om det finns något jag kan göra för att underlätta för min sambo i hens bonusföräldraskap.

Svar

Tack för ditt brev. Det låter som om du redan gör en hel del för att underlätta för din sambo, mer än många andra tror jag. Det kommer ofta frågor till denna spalt om den motsatta situationen – att bonusföräldern inte släpps in i sin nya familj. Även om bonusföräldrar generellt kan ha det lite tuffare i en familj, vet man att ett gott stöd från den biologiska föräldern klart minskar risken för det. Men trots dina ansträngningar mår din sambo dåligt, bland annat över sin roll i er familj.

Du skriver att sambon tvivlar på sin betydelse för dina barn och kan tolka händelser överdrivet negativt. En fråga är hur mycket det beror på vad som sker i er familj, och hur mycket det handlar om den förlorade relation till det egna barnet. Att förlora kontakten med ett barn är förstås svårt i sig, men jag undrar om det i synnerhet bidrar till sambons negativa upplevelse av relationerna till dina barn. Dina barn har kanske fått fylla tomrummet på ett sätt som inte blir så lyckat.

Krasst uttryckt uppfattar jag att det är sambons egna problem som spiller över på er familj, snarare än att det finns problem i familjen som drar ner sambon. I så fall kan det till och med bli kontraproduktivt att försöka lösa problemen inom familjen.

Om min tolkning av situationen är riktig bör du alltså i första hand fortsätta att förmå sambon att söka hjälp. Jag vet inte hur ni har fört dessa samtal, men jag undrar om det kan behövas lite tuff kärlek. Jag skriver så eftersom visar en fin förståelse för sambons svårigheter, men det står inget om hur resten av familjen mår.

Du ska givetvis fortsätta stödja din sambo, men du kan också klargöra dina barns behov och upplevelser. Förutom att dina barn kanske behöver det, kan det också bryta upp fastlåsta roller i familjen. Jag vet inte hur barnen mår eller exakt hur rollerna ser ut, men när någon familjemedlem är nedstämd finns alltid risken att resten av familjen börjar tassa på tå. Den nedstämde får en offerroll som kan bli svår att komma ur så länge omgivningen anpassar sig.

Sedan är frågan vilken slags hjälp som skulle behövas. Rent juridiskt har i princip alla föräldrar rätt till någon form av umgänge med barn, oavsett hur boendet är arrangerat. Sedan kan det förstås finnas en rad hinder för det, som att barnets andra förälder aktivt försvårar eller att barnet inte vill. Den typen av hinder är något som behandlingsenheter inom socialtjänsten kan hjälpa till med. Jag gissar att sambon redan har haft kontakt med socialtjänsten, men jag vill ändå ta upp detta eftersom min erfarenhet är att många ger upp för tidigt och missar att det finns hjälp att få.

Om sambon av olika skäl inte kan få mer kontakt med sitt barn, blir förstås annan slags hjälp aktuell. Numera finns det psykologer på många av landets vårdcentraler, vilket gör det enklare att få snabb hjälp. Ett vanligt alternativ är förstås antidepressiva läkemedel, men senare års forskning har lett fram till att Socialstyrelsen numera i första hand rekommenderar psykoterapi (i första hand kbt) som behandling. Det är först vid svårare depressioner som läkemedel ska användas i kombination med andra insatser.

Att relationen till dina barn är så känslig och påverkar sambon så mycket kan som sagt bero på saknaden efter det egna barnet. Men det kan också vara ett tecken på andra brister i sambons liv.

När människor blir nedstämda och deprimerade är den utlösande faktorn oftast en förlust av något slag. Man blir förstås mer sårbar för förluster om man i hög grad hänger upp sitt liv på några enskilda krokar – lägger alla ägg i samma korg. Därför brukar behandling av depression ofta innebära att den nedstämde i små steg får bygga upp nya (eller återfinna gamla) sammanhang och aktiviteter.

Det finns faktiskt en behandlingsform som enbart bygger på detta och som i studier har visat sig leda till minst lika goda resultat som mer omfattande behandlingar.

Om din sambo inte söker vård kan du kanske inspireras av detta i dina ansträngningar att hjälpa. Även om fler meningsfulla aktiviteter och sammanhang inte löser problemet med sambons barn, kan det minska sårbarheten för små bakslag i vardagen.

Till sist vill jag återkomma till risken med att alltför mycket försöka stärka relationen mellan sambon och dina barn. Jag vet inte hur öppet ni har talat om era roller i familjen, men i de exempel du tar upp får jag intrycket av att ni kanske (outtalat) önskar att det inte ska vara någon skillnad mellan er. Men som förälder har du en annan slags relation till barnen, som kanske innebär att de alltid kommer att föredra att stoppas om av dig.

Min poäng är att undvika att din sambo (omedvetet) hyser förhoppningar om att barnen ska känna precis på samma sätt för er båda. Om du alltför ihärdigt påtalar hur mycket barnen tycker om din sambo finns en risk att du ofrivilligt förstärker dessa förhoppningar. Ibland kanske svaret på sambons uppgivenhet är: ”Det är klart att de hellre söker tröst hos mig – du bidrar med andra saker”. Din sambo behöver finna en egen slags relation till barnen, som kan vara nog så värdefull även om den är annorlunda. Om ni kan prata om detta ökar chansen att din sambo kan slå sig till ro med relationerna och livet som det faktiskt ser ut.