Vår dotter är så rädd och ängslig – kan hon vara högkänslig?

Publicerad i DN 2017-05-05

Fråga:

Jag och min sambo blir mycket oroliga för äldsta dottern, mitt bonusbarn, som är extremt rädd för att vara ensam. Hon är åtta år nu, men har haft bekymmer sedan hon var cirka tre år. Det började två år innan hennes pappa och biologiska mamma separerade, så vi tror inte att det har något med det att göra.

Hon måste alltid veta vilka rum vi kommer att vara i när hon lagt sig på kvällen. Vi får absolut inte gå utanför dörren utan henne. Hon vågar inte vara hemma hos kompisar, de måste vara hos oss. Vi måste följa med henne på kalas och liknande, annars går hon inte. Hon frågar om allt och vill ha fullständig kontroll. Hon är otroligt duktig på det mesta. Är det något hon inte klarar lika bra som andra blir hon hysterisk. Förr fick hon ofta riktiga utbrott, men det har avtagit nu.

I skolan har det fungerat väldigt bra, men häromdagen när fröken skulle gå och hämta något så sprang hon efter och ville följa med, trots att hela klassen var där. Och det har inte hänt förr. Hon säger att hon inte tror att något ska hända utan det är bara en ångestkänsla hon har i kroppen. Kan det vara högkänslighet?! Finns det något man kan göra för att hjälpa och göra det lättare för henne?! Min sambo är förtvivlad och jag ser att detta tynger honom mycket.

Svar

Tack för ditt brev. Jag får många frågor om barn som är rädda för att vara ensamma, vilket inte är så konstigt eftersom det är en av de vanligaste rädslorna hos barn. Jag förstår också att din sambo känner sig tyngd av detta. Dels är det oroande att dottern begränsas så mycket av sin rädsla, dels är det lätt att känna sig hjärtlös som förälder i situationer då man måste skiljas från sitt barn. I slutet av brevet tar du upp högkänslighet som en möjlig orsak till dotterns problem. Jag ska återkomma till det, men vill först ge råd om hur ni kan hjälpa er dotter med själva rädslan.

Trots att rädslan kan verka extrem finns det anledning att vara hoppfull, då de flesta barn blir hjälpta av behandling (kognitiv beteendeterapi). Majoriteten växer förvisso från separationsångest även utan behandling, men dotterns problem har funnits i flera år och hon verkar lida mycket av dem. Jag tycker därför att ni bör kontakta en vårdcentral eller läkarmottagning som numera ofta erbjuder psykologhjälp för den här typen av problem.

Om det blir aktuellt med behandling är mitt förslag att ni lägger upp en plan tillsammans med psykologen eller läkaren, innan ni försöker hjälpa dottern på egen hand. Om det inte blir någon behandling vill jag ge några allmänna råd om hur ni kan gå vidare.

En förutsättning för att kunna övervinna en rädsla är att man vågar utmana den och närma sig det som skrämmer. Det första steget är därför att få med sig barnet på den idén. Förstår dottern att rädsla kan övervinnas på det sättet? Har hon tidigare varit rädd för något som har gått över? Är hon beredd att ta något litet steg för att utmana sin nuvarande rädsla?

När ni diskuterar detta finns det ett par saker som är viktiga att tänka på:

För det första måste diskussionen bli konkret, för att dottern ska förstå vad det kan handla om. Utgå från något som nyligen har inträffat, som till exempel att ni inte kunde lämna huset utan henne. Hur skulle hon kunna utmana sig nästa gång det händer?

För det andra är det viktigt att från början vara tydlig med att utmaningarna sker i små steg. Första steget är kanske att ni hämtar posten medan hon ser er genom fönstret.

För det tredje måste hon känna att hon har kontroll. Ni kommer inte att pressa eller överraska henne. Ni kommer bara med förslag, men det är hon som bestämmer vilka steg hon vill ta och när hon vill ta dem.

Om dottern är med på att försöka utmana rädslan kan ni tillsammans bestämma vilken situation ni ska börja jobba med. I brevet tar du upp flera möjligheter, som att vara hemma ensam, att lägga sig utan att veta vilka rum ni kommer att vara i, och att leka hos en kompis. Givetvis börjar ni med det som känns lättast och som dottern känner sig mest motiverad till.

Hela poängen med detta är att försöka komma fram till en gemensam plan där barnet känner sig delaktigt. Utan en plan är risken stor för att man som förälder oförberett och halvhjärtat försöker få sitt barn att utmana rädslan, vilket i regel leder till mer oro och låsningar.

När ni gör planen tillsammans med dottern kan det vara bra att fundera på saker som brukar mildra eller förvärra rädslan. Är det till exempel lättare att sova med öppen dörr, med lampor tända eller i rummet bredvid ert? Svaren på sådana frågor ger ledtrådar till hur man kan variera svårigheten i utmaningarna.

Många barn med separationsångest oroar sig för att något hemskt ska hända, som till exempel att föräldrarna ska försvinna eller dö. Vissa har dock inga särskilda farhågor utan känner, precis som din bonusdotter, bara en stark ångest när de lämnas för sig själva.

Du undrar om högkänslighet kan vara en förklaring till att hon drabbas av sådan (oförklarlig) rädsla. Högkänslighet är ett begrepp som det har talats om mycket på senare år. Det är inte en fluga, som man alltid kan misstänka när ett nytt psykologiskt begrepp lanseras, utan bygger på gedigen forskning. Högkänslighet är inte en diagnos eller ens ett problem, utan handlar i korthet om att nervsystemet är extra känsligt för intryck. Personer som är högkänsliga uppfattar alltså oftare (små) saker som sker i omgivningen och reagerar starkare på dem.

Även om högkänslighet i sig inte är ett problem, vet man att det ökar risken för att drabbas av exempelvis ångest och depression. Samtidigt är det förstås inte hela förklaringen. Orsaken till att barn drabbas av ångest står att finna i genetik, uppväxtförhållanden, livshändelser, temperamentsdrag och personlighetsdrag. Högkänslighet är bara en av dessa möjliga pusselbitar.

Din bonusdotter kanske är högkänslig, vilket kan ha bidragit till hennes ångest. Eller så är hon det inte. I ditt brev tar du inte upp något som särskilt talar för eller emot detta, men du beskriver däremot tydliga tecken på separationsångest. Skulle hon vara högkänslig kan det förstås vara viktigt att ta hänsyn till i allmänhet, men det hindrar inte den behandling av rädslan som jag föreslår. Tvärtom faktiskt. Högkänsligheten gäller nämligen både för negativa och positiva intryck. Studier har också visat att högkänsliga barn drar mer nytta av behandlingsinsatser jämfört med barn som inte har ett lika känsligt nervsystem. Man får ta det onda med det goda, med andra ord.