Vårt barnbarn kommer i kläm mellan sina skilda föräldrar

Publicerad i DN 2019-06-19

Fråga

Min kära hustru har en vuxen dotter från en tidigare relation. För något år sedan separerade dottern från sin sambo, som hon har ett barn tillsammans med. Anledningen var att de hade stora problem i sin relation. Mannen var mycket dominant i hemmet medan hon var undfallande. Efter separationen har de gemensam vårdnad. Barnet bor varannan vecka hos mamma respektive pappa.

Problemet är att kontakten mellan mamman och pappan är mycket bristfällig för att inte säga obefintlig. I den mån det har funnits en kontakt har den präglats av aggressivitet och osämja. Barnet har kommit i kläm i sin roll av budbärare mellan föräldrarna. Jag är förstås halvt om halvt utomstående, men min hustru och jag har diskussioner och ett fint tankeutbyte runt det här.

Jag tycker att barnets mamma är alldeles för passiv. Hon hävdar att pappan är en fullblodsnarcissist och omöjlig att prata med. Han i sin tur inser inte vikten av en bra relation med sitt ex i hennes roll som barnets mamma och är allmänt aggressiv. Hans mamma är också orolig för sitt barnbarn med tanke på den jobbiga separationen, men hon kan sannolikt inte heller göra så mycket. Min hustru kan inte ringa henne för att prata om vad de kan göra som ”svärmödrar” eftersom dottern förbjudit detta.

Vi känner oss hjälplösa och tycker att barnets föräldrar har havererat fullständigt i sin separation. De klarar inte av att hantera det gemensamma föräldraansvar de har. Att det var sårigt i den närmaste tiden efter separationen kan jag förstå, men jag tycker inte att det kan accepteras att vuxna föräldrar med ett fungerande liv i övrigt inte klarar detta. Jag är mycket orolig för hur det här kommer att påverka barnets framtid. Vad kan min hustru och jag göra? Vad kan barnets föräldrar göra för att de ska fungera bättre som föräldrar efter separationen?

Svar

Tack för ditt brev. Jag tycker att det är mycket bra att du engagerar dig i detta. Barn som befinner sig i situationen du beskriver behöver andra vuxna som bryr sig. Jag har samtidigt full förståelse för den hjälplöshet ni känner. När en relation väl har blivit infekterad mellan separerade föräldrar kan det uppstå väldiga låsningar. Då är det inte lätt för omgivningen att nå fram. Återigen en eloge till dig för att du inte ger upp, i synnerhet som ”utomstående”.

Till att börja med är det viktigt att slå fast att destruktiva konflikter mellan föräldrar, oavsett om de lever ihop eller ej, påverkar barn negativt. Samtidigt står det helt klart att barn till separerade föräldrar generellt mår bra av växelvis boende. Studier pekar på att det oftast gäller även om de separerade föräldrarna har konflikter. Många separerade föräldrar kan uppleva att det vore bättre för barnet att bo enbart hos dem, men forskningen visar alltså något annat. Sannolikt beror det på hur viktigt det är för barn att ha en relation till båda sina föräldrar, även om dessa råkar ha en del brister.

Jag tar upp detta eftersom konflikter mellan separerade föräldrar ofta upprätthålls av att båda parter tycker att den andra är en idiot. Båda föreställer sig att problemet skulle försvinna om ”idioten” bara ändrade sig. Första steget mot en lösning brukar enligt min erfarenhet vara att ge upp sådana ambitioner. Att vara förberedd på att den andra kanske aldrig kommer att förändras och att barnet kanske kommer bo växelvis tills det flyttar hemifrån.

I brevet framstår det som om pappan ställer till mest problem och att mamman i så fall är den som måste göra avkall på krav och förväntningar. Samtidigt skriver du att mamman var undfallande när de levde tillsammans och att hon nu är för passiv. Ska hon verkligen bli ännu mer passiv och undfallande?

Min poäng med att släppa ambitioner handlar inte om att mamman ska börja gå med på vad som helst. Snarare att hon kanske behöver prioritera mellan olika irritationsmoment och besvikelser. Vilka krav måste hon ställa? Resten får hon släppa. I den prioriteringen gäller det att komma ihåg vad som är viktigt ur barnets perspektiv. Om hon väljer sina strider är chansen större att hon orkar stå på sig och att pappan kan gå med på hennes krav.

En sak som gör det svårare för föräldrar att kommunicera sansat är förstås sår från den tidigare relationen och separationen. Det låter som om det kan gälla för din bonusdotter. Här menar jag inte att dottern nödvändigtvis sörjer att relationen tog slut, men att gamla oförrätter och förödmjukelser kan ligga och skava. De gör att varje kontakt mellan föräldrarna blir laddad och riskerar att explodera i konflikter. Alternativt att kontakten och kommunikationen uteblir. Givetvis är familjerådgivning som kommunerna erbjuder något som föräldrarna bör försöka, om de inte redan gjort det. Om sådana samtal tillsammans med pappan inte fungerat eller ägt rum, kanske mamman får försöka söka en samtalskontakt för egen del. Det kan kännas bakvänt om vi utgår ifrån att pappan är den som skulle behöva göra störst förändringar. Men i brist på alternativ kan en egen kontakt göra mamman bättre rustad både känslomässigt och praktiskt i den nuvarande kontakten med pappan.

Jag gissar att ni redan är ett stöd för bonusdottern, inte minst med tanke på hur engagerade ni verkar vara. Jag skulle försöka komma ihåg att ofta fråga henne vad hon önskar för hjälp och stöd, eftersom man ibland kan göra fel antaganden om det. Sedan har ni givetvis en betydelsefull roll för barnbarnet. Försök att vara tillgängliga och umgås så mycket som möjligt. Det är som sagt viktigt för barn att träffa andra närstående vuxna, särskilt när de kommer i kläm mellan föräldrar.

Med er kanske barnet kan prata om saker som det inte vill eller vågar ta upp med föräldrarna. Försök att förhålla er så neutralt och accepterande ni kan till barnets pappa i samtalen. Undvik ämnet om ni befarar att barnet kommer att uppfatta att ni är negativa. Om barnet själv tar upp att pappan betett sig illa bör ni bekräfta det barnet säger, men ni bör försöka hålla er utanför konflikten så långt det går. Då kan ni vara den fristad som ert barnbarn behöver.

Så här långt i svaret har jag utgått från att barnet inte far direkt illa, även om konflikterna såklart påverkar negativt. Samtidigt finns det en gräns där ni kan behöva göra mer än att enbart vara ett stöd.

Var går den gränsen? Ibland är det uppenbart, när det till exempel framkommer att en förälder har utsatt ett barn för fysiskt eller psykiskt våld. Men gränsen kan också vara nådd i fall då barnet inte själv har blivit utsatt, men konflikter mellan föräldrar blir så destruktiva att barnet tydligt drabbas. I så fall ska socialtjänsten kontaktas, vilket både utomstående eller föräldrarna själva kan göra. Farhågan är ofta att kontakt med socialtjänst ytterligare kan förvärra en konflikt, men det är något socialtjänsten är van vid att hantera. Och den risken måste vägas mot risken som det innebär för ett barn att fortsätta leva under rådande förhållanden.

Om vi återigen utgår ifrån att läget inte är så allvarligt att föräldrarna behöver hjälp från socialtjänsten, så finns det kanske en annan sak ni kan överväga. Du skriver att ni funderat på att kontakta pappans mor, men blivit förbjudna av mamman att göra det. Varför har hon förbjudit det? Finns det en rimlig grund, eller handlar det om känslor? Det kanske kan vara värt att bonusdottern blir arg om det kan bidra det minsta till att förbättra läget för ert barnbarn. Det handlar som sagt om att väga risker.