Hur pratar man med barn om självmord i familjen?

Publicerad i DN 2019-09-26

Fråga

För några år sedan tog min yngste son livet av sig, en händelse som var en chock för både familj och vänner. Jag hade oroat mig för honom under många år, men aldrig riktigt insett faran och eftersom han aldrig delade sin smärta, utan upprätthöll rollen att vara en fullt fungerande ung man som hade kontroll över sitt liv. I efterhand kan jag se många tecken som varslade om hans tragiska beslut, men vi insåg inte allvaret i tid.

Vi har aldrig mörkat det här självmordet, vi har alltid talat öppet om det. Men till barnen i den närmaste familjen har vi valt att inte säga hela sanningen. Jag valde att säga till mitt då femåriga barnbarn att hennes morbror blev mer och mer ledsen och inte orkade fortsätta leva. Jag ville under inga omständigheter berätta om hur min son tagit sitt liv eftersom jag antog att det kunde skapa trauman och mardrömmar, men nu är jag inte säker längre. Barnet har nu blivit tio och ställer fortfarande frågor om hur hennes morbror dog.

Hur mycket kan man berätta för ett barn? Hur mycket kan man undanhålla från ett barn? Vi pratar ofta och gärna om sonen, det har aldrig varit något tabu i familjen och det känns helt naturligt att berätta om vad han har gjort och vem han var, vi vill att hans minne ska hållas vid liv.

När vi drabbades av den här oerhörda förlusten försökte jag ta reda på så mycket som möjligt om omständigheterna runt min sons död. Jag uppsökte dödsplatsen och talade med människor som kände och verkade med honom, jag ringde obducenten, kartlade hans telefonsamtal tiden före dödsfallet och kollade hans ekonomiska uttag - allt för att få någon slags förklaring. Min son lämnade inte efter sig något svar, datorerna var raderade på information och personliga papper bortstädade. Kvar fanns bara frågor.

Så här i efterhand vet jag inte om jag blev så mycket klokare av mina efterforskningar, jag vet bara att jag övervann min rädsla för den ohyggligt skrämmande döden. Men jag är vuxen och kan (förhoppningsvis) vara mer rationell än ett barn. Så min fråga är: hur mycket bör man berätta för ett barn när en kär anhörig försvinner på ett så här dramatiskt sätt? Hur mycket ska man bespara barn från livets smärta och kan det vara så att man egentligen förvärrar allt genom att inte säga som det är?

Svar

Tack för ditt fina brev. Du och din familj verkar ha mött din sons självmord på ett så modigt sätt. För mig är beskrivningen av ditt sorgearbete och samtalen med barnen en vacker skildring av att möta det värsta tänkbara i livet. Ditt sätt att agera tror jag har varit till hjälp för din familj, men kan också tjäna som gott exempel för andra. Förutom att ditt brev berör, utgör det nämligen en bra sammanfattning av de viktigaste råden om att bearbeta sorg och svåra händelser. Jag kommer därför att låta dina egna ord utgöra grunden i mitt svar och hoppas samtidigt kunna tillföra ytterligare perspektiv.

Du skriver: ” Vi har aldrig mörkat det här självmordet, vi har alltid talat öppet om det”. Detta är grunden i allt sorgearbete med barn.

De flesta vuxna talar öppet om döden med barn i dag, till exempel om en farmor eller morfar har dött. Däremot blir det svårare när omständigheterna är mer skrämmande, som när en ung människa tar sitt liv. Det är lätt att omedvetet börja censurera, undvika vissa ord eller styra bort från samtalsämnen. Ett typiskt exempel är att använda omskrivningar i stället för ordet ”självmord”. Risken är att barnet uppfattar självmordet som skambelagt eller mer skrämmande än vad det faktiskt är – inte nog med att en närstående tagit sitt liv, det är så hemskt att man inte ens får uttala ordet. För att hjälpa ett barn att förstå och kunna sörja en närståendes död ska man vara öppen och ärlig snarare än försöka skydda barnet från sanningen.

Är det samtidigt inte nödvändigt att anpassa budskapet efter barnets ålder och ge information i lagom portioner? Du skriver: ”Jag valde att säga att hennes morbror blev mer och mer ledsen och inte orkade fortsätta leva”. Jag tycker att det låter som ett utmärkt exempel på ett samtal om självmord med ett femårigt barn. Att säga något kort, men sant, som du gjorde är en bra början på ett samtal. Sedan får barnet styra hur samtalet går vidare. Den vuxne bör varken pracka på barnet information, eller undvika att svara på frågor.

Borde du ha svarat om hon frågade hur hennes morbror dog? Även om man som sagt ska svara på alla frågor är det inte meningsfullt att ge svar som barnet inte förstår eller som är onödigt detaljerat och skrämmande. Risken med att ge för mycket eller för detaljerad information till små barn är att de överväldigas och börjar undvika ämnet istället för att lära sig att hantera det på ett bra sätt. Skulle barnet bli skrämt går det samtidigt att reparera, genom att senare lotsa barnet tillbaka till ämnet. Det skiljer sig i princip inte från andra slags rädslor som barn kan behöva närma sig och övervinna.

Du skriver: ”När vi drabbades av den här oerhörda förlusten försökte jag ta reda på så mycket som möjligt om omständigheterna runt min sons död”. Jag lyfter fram det här som ett exempel på konkret sorgearbete. Att göra aktiva saker brukar öppna upp och underlätta det känslomässiga arbetet. Detta är inte minst viktigt för barn, som kan ha svårare att bearbeta händelser enbart genom samtal. Saker som att besöka graven, att läsa dödsannonsen eller titta på bilder på den som dött blir konkreta sätt att närma sig döden. Det kan också ha en symbolisk betydelse, då barn (och vuxna) kan fastna i förnekelse – ”så länge jag inte ser graven har detta inte hänt”.

Du försökte också förstå varför din son tog sitt liv. Jag gissar att du syftar på det när du skriver: ”Så här i efterhand vet jag inte om jag blev så mycket klokare av mina efterforskningar”. Varje efterlevande vill förstås till varje pris ha svar på frågan ”varför?”. Men vad gör man när svaren tar slut? Jag vet inte, men tror att du kanske har landat på ett ställe som andra kan dra lärdom av: ”Jag vet bara att jag övervann min rädsla för den ohyggligt skrämmande döden”. Just detta är också något som är viktigt att förmedla till barn som drabbas – att våga visa att vi inte har alla svar. Att kunna konstatera att döden ytterst är obegriplig och självmord än mer så. Att acceptera den obegripligheten kan göra livets förgänglighet lite mindre skrämmande.

Du skriver att ditt barnbarn har fortsatt att fråga om sin morbrors död och undrar om du kanske borde ha berättat mer tidigare. Barn kan som sagt få svårare att bearbeta självmord och död om de hanteras som familjehemligheter, men det ni har gjort är något helt annat. En tolkning av ditt barnbarns frågor är att du berättade precis lagom när hon var fem, men att hon nu vill veta mer. Och det finns inget som hindrar att du eller hennes föräldrar berättar mer i dag. Diskutera med dem först, så ni är överens. De principer jag beskrev tidigare, att låta barnet styra samtalet genom sina frågor, gäller i alla åldrar. Skillnaden blir bara att hon nu kan behöva få reda på mer detaljer för att kunna landa i en förståelse för vad som hänt. Som sagt, korta och sanna svar som: ”han hoppade framför ett tåg”, ”han tog många piller”, ”jag tror att han var deprimerad”, ”han dog direkt” eller ”jag vet inte”.

En farhåga kan vara att detaljerna är för skrämmande och för våldsamma även för en 10-åring. Återigen, ta informationen i små steg och var lyhörd för hennes reaktioner. Skulle hon bli rädd och till exempel börja drömma om händelsen bör det kanske betraktas mer som en normal reaktion än en katastrof. Fortsätt att prata och hjälp henne genom detta. Om ni tvärtom backar och försöker få henne att glömma vad ni pratat om, blir ett verkligt problem.

En annan farhåga kan vara att en mer existentiell oro kan väckas. När man är 10 år är det vanligt med tankar om livet och döden. Hur gör ni om hon skulle fastna i frågor om varför morbrodern begick självmord, om det kan hända vem som helst, eller om det till och med kan hända henne själv? Återigen är det ärliga svar som håller längst – till exempel ”Jag vet inte varför. Men det jag vet är att man kan hjälpa människor om de vågar berätta hur de mår. Det gjorde inte din morbror.” Ytterligare en farhåga som vuxna kan ha är att de inte ska kunna kontrollera sina egna reaktioner i samtalet med barnet. Det är förstås skrämmande att se en förälder helt tappa kontrollen, men samtidigt pekar forskning på att barn mår bättre av att se sina föräldrar visa känslor och gråta (inom rimliga gränser), jämfört med att de lägger locket på.

Ett sammanfattande svar på dina frågor är alltså att man bör svara sanningsenligt på barns frågor om död och självmord. I takt med att barnet blir äldre kan svaren bli mer detaljerade. Om vuxna helt undanhåller information riskerar barnets sorg och rädsla för döden att förvärras. Egentligen hade jag inte behövt svara mer än så. Men jag tyckte att det var synd att inte lyfta fram alla goda exempel du tar upp i ditt brev. Det kanske viktigaste man kan göra för att barn ska kunna hantera död och svåra händelser är att föregå med gott exempel. Med tanke på vilka förebilder ditt barnbarn haft tror jag därmed att hon är väl rustad att få veta mer om sin morbrors död.