Mitt vuxna barn vägrar acceptera att jag träffat en ny man

Publicerad i DN 2019-10-31

Fråga

Jag separerade från pappan till mina barn för många år sedan. Separationen var komplicerad och konfliktfylld och barnen har bott på heltid hos mig de senaste åren. Jag har haft en relation sen dess, som tog slut för fem år sedan. Därefter har jag varit helt ensam med barnen tills i våras, då jag träffade en ny man.

Mitt äldsta barn har reagerat mycket starkt och tagit avstånd från mig, till och med flyttat hemifrån, allt detta utan att ens ha träffat mannen i fråga. Detta barn reagerade på precis samma starka sätt när jag träffade den förre mannen, men det gick över när de lärde känna varandra. Mannen blev då en viktig vuxen för mitt barn, tyvärr försvann han helt för barnet efter det att vi gjorde slut.

Jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Jag vill fortsätta min nya relation, samtidigt smyger sig en osäkerhet in som förgiftar och förstör relationen. Mitt nyvuxna barn kan och ska inte ha den bestämmanderätten över mig och mitt liv. Hur ska jag klara av att freda relationen från den osäkerhet som sprider sig?

Mitt barn är oerhört viktigt för mig, hur ska jag försöka lösa situationen och få tillbaka vår relation? Min dröm skulle vara att mitt barn accepterade min nya relation. De kommer aldrig att behöva bo ihop eller liknande då min äldsta är på väg ut i livet. Mitt barn säger och sms:ar oerhört nedlåtande kommentarer om min nya man och försöker förstöra möjligheterna för mig att träffa honom. Jag känner mig hårt pressad.

Svar

Tack för ditt brev. Jag förstår att du känner dig pressad och vid första anblicken är det svårt att känna så mycket sympati för ditt barns sätt att reagera. Vuxna barn borde väl först av allt glädjas om en förälder möter kärleken hos en ny partner, eller åtminstone acceptera det? Samtidigt är ni inte ensamma om detta problem. Tvärtom är det vanligt att barn avvisar en ny partner, särskilt när barnen är i tonåren.

Sedan tror jag att det är lite svårare än vanligt för dig, eftersom ditt barn nu blivit vuxet och därmed borde ha mer distans och överseende. Jag kommer i mitt svar att ta upp några vanliga orsaker till att även vuxna barn kan reagera negativt på föräldrars nya partner, för att sedan avsluta med ett direkt råd till dig.

En självklar fråga är förstås hur mycket er historia spelar roll, med det konfliktfyllda uppbrottet från barnets far och bonusföräldern som försvann för ett par år sedan. Ju mer konflikter och bekymmer ett barn upplevt med föräldrars relationer, desto mer defensiva och avvaktande blir de inför förändringar i familjelivet. Att en förälder plötsligt träffar en ny partner är känslomässigt förknippat med problem och risk för att bli övergiven (igen). Det är sällan en uttalad eller rationell oro, utan en rent känslomässig reaktion som kan spilla över i ett starkt avståndstagande.

Sådana känslomässiga spår sitter ofta kvar i vuxen ålder och kan då te sig än mer irrationella när barnet inte längre ens bor med sin förälder. I just ditt barns fall tror jag samtidigt att det är viktigt att notera hur flytten hemifrån gick till. Även om det inte fanns giltiga skäl för det, var det kanske känslomässigt en upplevelse av att tvingas bort.

En annan vanlig orsak till problemet du tar upp är lojalitetskonflikt. Ett barn kan avvisa en förälders nya partner av hänsyn till sin andra (övergivna) förälder. Den här förklaringen känns inte så aktuell i ert fall, eftersom det var så länge sedan du separerade från barnens pappa. Samtidigt skulle det kunna handla om den bonuspappa ditt barn fann i mannen som du levde med för ett par år sedan. Oavsett hur den relationen tog slut skulle ditt barn kunna känna en lojalitet mot den mannen, som gör det svårare att acceptera någon ny.

Tror du att ditt barn har någon farhåga om att er inbördes relation kommer att påverkas av situationen? Det är också en vanlig förklaring till problemet du tar upp. Det gäller förstås i synnerhet om ett barn känner sig osäker i relation till en förälder, då upplevelsen av att vara bortvald ligger nära till hands. Då kan även små förändringar kännas hotfulla. Jag vet inte hur relationen till ditt barn såg ut innan du träffade din nya partner. Jag vet heller inte om du blev mindre tillgänglig för ditt barn när du träffade honom. Även om din nya relation inte innebar några stora konkreta förändringar, kan den känslomässiga reaktionen (återigen) bli stark och vara grundad i tidigare erfarenheter.

Jag förutsätter att det inte finns några rationella skäl till ditt barns motvilja, som att mannen till exempel har betett sig otrevligt mot dig eller hux flux skulle flytta in hos er. Tvärtom gissar jag att ditt barn inte har kunnat ge någon riktig förklaring till varför hen inte ens vill träffa din nya partner. Jag gissar också att du verkligen har försökt att få svar på detta. Det är givetvis svårt för er att föra konstruktiva samtal i nuvarande läge. Ditt barn känner sig uppenbarligen hårt drabbat och du känner dig sårad av barnets sätt att bete sig.

En bra start för att komma ur en sådan låsning brukar vara att släppa alla ambitioner om att få svar och i stället anstränga sig för att se saken ur den andras perspektiv. Jag förstår att det tar emot eftersom ditt barns beteende känns både orimligt och orättvist! Men om du på kan uppbåda mer förståelse för barnets känslor ökar chansen till att det blir en annan dynamik i samtalet. Det kanske är lättare för dig att känna den förståelsen om du tänker på hur relativt vanlig ditt barns reaktion är och på de möjliga orsakerna jag tagit upp. När någon känner sig känslomässigt bekräftad och förstådd kommer ofta förklaringar och svar på köpet.

Det kan hända att du redan har försökt uppbåda all möjlig förståelse och kommunicerat därefter. Ibland hjälper det ändå inte, och då återstår det dilemma du uttrycker i brevet. Både ditt barn och din nya partner är viktiga för dig. Å ena sidan skulle de flesta hävda att föräldrar självklart ska prioritera relationen till ett barn framför en ny kärlek. Å andra sidan är det orimligt att ditt vuxna barn ska bestämma vem du väljer som partner. Jag vill påstå att detta är en falsk motsättning. Du kan inte rädda eller stärka relationen till ditt barn genom att avstå från att träffa din nya man. Det skulle vara en dysfunktionell grund för en föräldra-barnrelation.

Mitt råd är alltså att du fortsätter att träffa din nya man utan att anpassa eller mörka relationen inför barnen. Om du står upp för relationen är chansen större att ditt barn till slut kan acceptera beslutet och upphöra med otrevligheterna. Ditt barn har ingen skyldighet att tycka om din nya man, kanske inte ens att träffa honom, men däremot att bete sig respektfullt. Du har heller ingen skyldighet att ändra på något, så länge ditt barn inte uttrycker tydligt vad problemet är.

Ska du följa det här rådet och stå fast vid din nya relation även om det leder till att ditt barn helt säger upp kontakten? På kort sikt är det såklart smärtsamt, men du lägger grunden för något bättre i längden om du lever upp till den självklara principen: alla har rätt att välja vem de vill leva sina liv med. Fortsätt att hålla dörren öppen för ditt barn, så får ni så småningom hitta ett nytt sätt att umgås tillsammans. It takes two to tango i alla relationer, även mellan föräldrar och (vuxna) barn.