Hur ska vi få våra barn att sluta bråka?

Publicerad i DN 2020-03-02

Fråga

Jag är en trebarnsmor som skriver till er på grund av den dåliga relationen mellan mina döttrar. Min andra dotter föddes då min första dotter var tre år, sedan dess har de bråkat och haft kluvna känslor inför varandra. Jag blev tidigt uppmärksam på och ledsen över att min äldsta dotter ville slå sin lillasyster. Ibland behövde jag skydda min yngsta, som då var bebis, från sin storasyster. Jag har känt känslor av vanmakt och ilska mot min äldsta för detta, och velat vända trenden. Men det har hela tiden förvärrats. Att jag blivit ledsen och rädd av att se min äldsta dotters känslor av avund inför sin lillasyster har också bidragit till den jobbiga upplevelsen.

Nu är de sju och tio år. De bråkar och kivas och rivs och skriker åt varandra hela tiden. Varje dag är det konflikt, och lillasyster gnäller högt och storasyster får ofta skulden. Ett tag satte lillasyster detta i system och grät krokodiltårar. Vi har gång efter annan försökt lösa knuten.

För två år sedan, när min äldsta var åtta, kunde vi för första gången prata ordentligt om saken. Hon satte ord på att det kändes som om vi bara skyddade lillasyster och gav henne skulden för allt. Till saken hör att storasyster är mer impulsiv och explosiv och ”utåtagerande” och lillasyster mer känslig och ”inåtagerande”.

Det finns inget som upprör mig så mycket som när mina döttrar bråkar. Jag blir ledsen i själen och mitt hjärta börjar ticka fortare. Jag blir förbannad och arg. Vi är i en ond cirkel. Det blev lite lättare efter att de bytte rum, som nu är längst från varandra i lägenheten. Men de älskar fortfarande att bråka och få min och sin pappas uppmärksamhet på det viset. Både jag och min man har för länge sen formulerat att vi inte står ut med detta familjemönster. Men det finns inget vi kan göra så att det förändras.

Svar

Tack för ditt brev. Jag har flera gånger svarat på frågor om syskonbråk och har givit råd om hur föräldrarna kan agera för att relationen mellan syskonen ska bli bättre. Jag kommer upprepa några av de råden i svaret till dig, men vill först ta upp något som jag tycker framgår särskilt tydligt i din beskrivning av detta problem. Nämligen vilken börda ständiga konflikter mellan syskon kan bli för hela familjen. Du skriver att det inte finns något som upprör dig lika mycket som när systrarna bråkar, vilket många föräldrar kan instämma i. Varför väcker syskonbråk så starka känslor hos oss? Det kanske är en spegelbild av den glädje en förälder kan känna i stunder när syskon visar varma känslor för varandra. Då om någon gång går mobilkameran varm. Glädjen är förstås begriplig, eftersom de flesta av oss värdesätter starka och kärleksfulla relationer inom familjen. Men kanske bidrar även bilden av hur syskonrelationer bör vara, till de starka känslorna när vi betraktar våra barn. I det allmänna medvetandet har syskon ett alldeles särskilt starkt band och ställer upp för varandra i vått och torrt.

Den målbilden rimmar samtidigt ganska illa med studier om syskonrelationer, vilka snarare för tankarna till litterära gestaltningar av dysfunktionella syskonpar (se Bibeln). Forskningen pekar på att syskon bråkar ideligen, i genomsnitt åtta gånger i timmen för yngre barn. Det typiska mönstret är att syskon i ena stunden är i luven på varandra, för att i nästa stund skratta tillsammans. Vidare har forskare på senare år lyft fram att konflikter inte enbart är av ondo. Under förutsättning att bråken inte går överstyr, kan barn genom konflikter med syskon lära sig viktiga sociala färdigheter och bli bättre på att hantera utmaningar i andra relationer.

Jag menar inte att ni ska vara glada för att era barn ständigt bråkar med varandra. Ni står som sagt inte ut. Jag hoppas bara att det ändå kan bli lite lättare om ni kommer ihåg att syskon i regel bråkar ofta och att konflikterna delvis bidrar till deras sociala utveckling. Ju mer ni kan ta bråken med ro, desto mindre risk att ni reagerar och ingriper för känslomässigt.

Ibland kan det vara tillräckligt för att lösa problem med syskonbråk, men jag gissar att det krävs mer i ert fall. Dels kanske ni redan har prövat vara mer tillbakalutade, dels kan konflikter mellan syskon leva ett eget liv oavsett om föräldrarna agerar som filbunkar varje gång det smäller. Så vad kan ni mer göra?

Till att börja med är det hoppingivande att er äldre dotter kan och vill sätta ord på sina känslor. Det är en bra början för att lösa problemen och faktiskt ett exempel på det jag tog upp tidigare – det är sådana sociala färdigheter man sett att barn kan lära sig genom konflikter med syskon. Eftersom du beskriver henne som mer ”utagerande” gissar jag att det faktiskt oftare är hon som väcker er ilska. Det är mycket lätt att falla in i det mönstret som förälder, men såklart viktigt att försöka stå emot (även om hon faktiskt ofta råkar vara den som orsaker konflikterna). Forskning har bekräftat att olika behandling bidrar till sämre relation mellan syskon. Det räcker heller inte alltid att vara helt rättvis, eftersom det avgörande är om ett syskon upplever sig vara förfördelat. Det kan därför vara hjälpsamt att så långt som möjligt avstå från att klargöra skuldfrågan när det uppstår konflikter. Att vara medlare snarare än domare, vilket jag återkommer till.

På ett djupare plan kan det förstås också vara bra att motverka de roller som systrarna kanske har fått (den ”utagerande” och den ”inåtvända”). Även om de faktiskt har olika personligheter och sätt att bete sig, är det viktigt att inte förstärka dessa. Det låter självklart, men roller är lömska. Föräldrar och andra i barnens omgivning kan ofta omedvetet etablera rollerna genom indirekta uttryck som ”typiskt dig” eller ”att du alltid ska…”.

Du skriver att syskonen älskar att bråka för att få er uppmärksamhet. Då lyder ett självklart råd att låta systrarna lösa sina egna konflikter. Det är förstås bra att inte ingripa i varje liten dispyt, men observationer av hur syskon på egen hand hanterar konflikter är nedslående. I regel slutar de med att syskonen går åt varsitt håll utan att lösa problemet, eller att den starkare kör över den svagare. Därför behöver föräldrar ofta hjälpa syskonen att nå mer konstruktiva lösningar. Börja med att bara försöka lugna känslorna. Låt sedan båda syskonen komma till tals och försök uppmuntra dem att ta varandras perspektiv. Låt därefter båda komma med förslag på lösningar och lotsa dem fram mot en kompromiss. Avstå från att fastna i skuldfrågan och från att komma med egna lösningar. Kort sagt, försök att agera som medlare snarare än domare.

Hur du och din man agerar när systrarna bråkar är förstås viktigt, men det är kanske ännu viktigare att skapa förutsättningar för att stärka det goda som finns i relationen mellan systrarna. Det kan handla om att hitta fler aktiviteter eller sammanhang där systrarna trots allt kan ha roligt tillsammans. Det kan förstås kännas som en utopi, om systrarna kanske i princip aldrig kan dra jämnt. Ett första steg kan i så fall vara att försöka stärka dem var och en för sig. Till exempel genom att planera in separata aktiviteter och umgänge med er föräldrar. Det är troligtvis extra viktigt för er äldre dotter, för att komma ur upplevelsen av att vara skuldbelagd. Ett annat exempel är att separera syskonen i aktiviteter och umgänge med kompisar, för att undvika konkurrens. Det kan vara nödvändigt att hitta en egen nisch utan att behöva tävla med ett syskon.

Bara för att systrarna får mer glädjefyllda stunder tillsammans, är det inte säkert att konflikterna minskar för det. De kanske redan leker och skrattar varje dag, men lik förbannat dras ni med de ständiga bråken. Att bråka mycket spelar emellertid i längden inte så stor roll för syskonrelationen. Studier av syskon som tappar kontakten pekar snarare på att de inte haft så mycket utbyte alls av varandra under uppväxten. En konfliktfri relation inte är synonymt med en god relation.