Ska vi rätta vår fyraåring som börjat skriva?

Publicerad 2020-05-24

Fråga

Vore mycket tacksam för råd kring en fråga som vi dividerar om här hemma. Vår fyraåriga dotter har nyligen börjat intressera sig för att skriva. Hon skriver brev och ”böcker” och stavar orden som de låter. Det blir således ”ok” istället för och, ”tijatär” istället för teater osv. Jag vill gärna bejaka och uppmuntra det här intresset och läser entusiastisk upp det hon skrivit för att bekräfta att jag förstår och kan tyda det. Min sambo vill förstås också uppmuntra henne till detta, men anser att det är viktig att hon lär sig rätt från början, och rättar därmed stavningen.

Jag är rädd att detta korrigerande ska förta glädjen i att skriva och lusten att träna, och tycker inte att det gör något om bokstäverna blir felvända eller orden felstavade. Tids nog kommer hon ju lära sig det! Så, nu undrar vi vad som är ett lämpligt bemötande utifrån forskningen; ska man korrigera fel när barn övar på något, och i så fall hur och när? Sett till fas i inlärningen, ålder och liknande.

Svar

Tack för ditt brev. Jag tycker att du ställer en mycket intressant fråga, som vid första anblick kan verka enkel att svara på: Självklart ska man låta dottern stava hur hon vill, för att bejaka och bevara hennes lust att skriva. Så skulle mitt svar kunna lyda, men vid närmare eftertanke är det inte så enkelt. Särskilt inte om jag ska svara på den bredare frågan du ställer om barns inlärning i allmänhet. Den berör något verkligt grundläggande, eftersom barns utveckling i stort vilar just på lärande, på samspel med en omgivning som både uppmuntrar och korrigerar. Och även om en förälder i en given situation kan avstå från att korrigera, så är det såklart något som barn ändå möter kontinuerligt under uppväxten. Frågan är alltså inte om föräldrar ska använda korrigering, utan när och hur det kan ske för att det ska bli hjälpsamt snarare än hämmande.

Innan jag går in på den frågan vill jag ta upp lite grundläggande kunskap om barns inlärning. För hundra år sedan formulerade forskaren Lev Vygotskij en av de mest inflytelserika teorierna om inlärning, som i korthet går ut på att barn lär sig som mest när utmaningarna och kraven ligger precis inom räckhåll. Om man lägger ribban för högt över barnets nivå kommer det inte kunna tillägna sig kunskapen och ge upp. Ligger ribban å andra sidan för lågt tappar barnet intresset. Ytterligare skäl att lägga ribban på rätt nivå finner man hos Jean Piaget, en annan förgrundsgestalt inom pedagogiken. Enligt Piaget är vissa färdigheter och kunskaper inte möjliga att tillgodogöra sig förrän barnet befinner sig i en given utvecklingsfas.

Vidare menade han att barnet först måste tillägna sig kunskap i en fas för att sedan kunna tillgodogöra sig mer avancerad kunskap i nästa fas. Till exempel är det ingen vits att öva stavning innan ett barn har lärt sig bokstäver. Det är samtidigt tveksamt om du har så stor nytta av dessa teorier, eftersom jag gissar att de låter rimliga både för dig och din sambo. Problemet brukar vara att komma överens om vad som är rätt nivå. Sambon kanske tycker att det är precis lagom utmanande för er dotter att lära sig stavning och att korrigeringarna gynnar snarare än hämmar hennes lust till skrivande. Jag ska därför återkomma till frågan om korrigering.

Jag påstod tidigare att barn inte kan undkomma korrigering under uppväxten. Men det är varken nödvändigt eller önskvärt i varje given situation. När barn till exempel ska lära sig nya saker som det inte alls behärskar, som att åka skidor för första gången, klinka på ett piano eller uttala ett nytt ord, finns det få skäl att korrigera. Tvärtom brukar inlärningen i tidiga skeden bli bäst och mest lustfylld genom att enbart uppmuntra steg åt rätt håll. Till exempel att enbart påpeka när ett barn stavar rätt, men att bortse från alla tillfällen då det blir fel.

När ett barn väl har lärt sig grunderna kan det däremot vara både nödvändigt och motiverande med korrigeringar. Det meningsfulla och motiverande med att göra rätt blir tydligare när ett barn lär sig vad som är fel. En förutsättning är förstås att korrigeringarna görs på ett bra sätt. Nyckelordet är lyhördhet. Du har rätt i farhågan att dottern kan bli nedslagen och tappa lusten av sambons korrigeringar. Att hela tiden göra fel är inte särskilt motiverande. Men! Det beror helt på vilket sätt sambon rättar dottern och hur hon uppfattar korrigeringarna.

Generellt brukar rättelser förstås landa dåligt om de präglas av irritation, otålighet eller andra negativa känslor. Vidare fungerar de dåligt om de blir personliga eller ospecifika (”Kom igen nu, du förstår väl att du inte kan göra så…”). Korrigeringar blir däremot mer hjälpsamma om de görs med ett vänligt tonfall och när de handlar om själva uppgiften – vad barnet faktiskt gjorde och hur det kan göra istället. I så fall ökar chansen att barnet upplever sig väglett snarare än rättat. Ännu bättre är det om fel kan påpekas på ett sätt som väcker barns nyfikenhet och lust att lära. I så fall ökar chansen att barnet verkligen kan lära sig av fel och misstag genom livet, snarare än att sky dem. Det är här lyhördheten blir en avgörande. Det kanske är en utmärkt idé att påpeka stavfel, så länge det verkar väcka er dotters nyfikenhet. Vill hon lära sig mer? Frågor hon hur ord stavas? Gör hon det med glädje eller vill hon undvika att stava fel?

Svaret har hittills handlat om hur barn lär sig saker. Det behöver förstås inte alls vara poängen med er dotters skrivande. Hon kanske helt enkelt leker. I fri lek finns inget rätt eller fel. Däremot lär sig barn saker genom den fria leken, som de inte tillägnar sig i mer traditionell ”undervisning”. Till exempel att utveckla fantasi, empati och kreativitet. Och det brukar vara målet i utvecklingen för fyraåringar – leken är huvudsaken. Det gäller alltså återigen att vara lyhörd. Jag skulle i första hand ge mig hän åt dotterns lek med skrivande och berättelser. Jag kanske skulle prata om stavning om hon verkar nyfiken på det, men i det ögonblick jag märker att hon tappar bort berättelsen skulle jag släppa ordboken och snabbt försöka hitta leken igen.