Hur slipper jag bli mobbad av min son i jul?

Publicerad i DN 2019-12-22

Fråga

Jag skriver till er inför julhelgen eftersom jag har en son som jag får ont i magen när jag tänker på. Han är egentligen en ”drömson”, duktig, trevlig, redan framgångsrik. Jag är otroligt stolt över honom och hans påbörjade vuxenliv. Allt kunde vara så bra. Det är bara det att vad jag än gör verkar jag gå honom på nerverna. Detta började under tonåren, vilket var naturligt då, men har sedan dess tilltagit i styrka. Vi bor i olika städer och träffas inte så ofta, men när vi träffas har det på sista tiden alltid blivit fel.

Jag är en ganska spontan person och har många vänner. Jag är inte på något sätt ett ”freak”, även om han verkar tycka det.  Folk skulle nog kalla mig färgstark och kanske tar jag mycket plats. Däremot är jag absolut ingen auktoritär typ, tvärtom, jag är mer åt det avspända hållet och jag lägger mig inte överdrivet mycket i mina barns liv. Däremot tycks mitt spontana sätt reta gallfeber på honom.

Jag ser hur han spänner sig för att inte fara ut mot mig, och det sipprar hela tiden små passivt aggressiva kommentarer från honom, vilket gör mig jätteledsen. Han gillar verkligen inte min ”stil” kan man nog lugnt påstå. Han använder alla härskarmetoder i boken för att visa det – himlar med ögonen, avbryter, korrigerar saker jag säger, underlåter att höra av sig när jag ber honom, glömmer viktiga dagar, osynliggör och förminskar det som är viktigt för mig och familjen etcetera.

Han försöker hålla god min när vi ses (som sagt, det är en otroligt trevlig kille - mot alla andra), men det blir ansträngt och all familjesamvaro blir konstig. Jag sitter som på nålar och vågar knappt säga något, och tar jag för mycket plats lämnar han rummet eller säger något taskigt. Helt enkelt - det är ohållbart.

Att vi träffas så sällan är också problematiskt, om jag försöker prata med honom så lyckas han få det till att ”allt handlar om mig” och blir avig och aggressiv, eller helt ointresserad och oförstående. Jag har en helt annan relation till hans syskon, som också tycker att han är orättvis mot mig. Barnens pappa märker såklart problemet jag tar upp, men menar att det är en ungdomsgrej som går över och att jag ska försöka låta bli att ta illa vid mig. Vi tycker dock båda att sonen är mer egotrippad än de andra barnen, väldigt fylld av sin agenda och sina behov, och att han utvecklat en skarp och inte så tolerant syn på både livet och andra människor. Och det är väl någonstans där jag inte passar in i hans ideal.

Till saken hör att jag har en släkting som också är kritisk mot mig. Han är väldigt fyrkantig och konventionell medan jag, ja, jag är ju inte sådan alls. Det trista är att eftersom de nu är två som liksom gemensamt himlar med ögonen och tycker att jag är hopplös, så känner jag mig utanför i min egen familj. De har liksom ”rätt” och jag är fel. Min släkting kan jag undvika och har börjat dra gränser mot. Men min son? Som jag älskar?

Jag vill att vi ska kunna umgås utan denna irritation som förgiftar allt. Samtidigt kan jag ju inte krypa ihop och bli osynlig för att han ska acceptera mig? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med denna ”mamma-mobbning” som sonen utsätter mig för. Jag har lätt för att prata om känslor och diskutera, men med honom blir det helt enkelt en obegriplig snurr. Och ännu mer spänt. Dessutom är jag allt mer orolig för att det ska smitta på de yngre barnen . . . nu är det jul igen.

Svar

Tack för ditt brev. Och vilket snårigt problem du tar upp! Inte minst för att det verkar som att en stor del av konflikten verkar pågå under ytan och yttra sig indirekt. Jag ska svara så gott jag kan.

Till att börja med vill jag påstå att du inte är ensam om att ha blandade känslor för ett vuxet barn. Du skriver ”Min son som jag älskar?”, där frågetecknet förvisso inte betyder att du tvivlar på kärleken till sonen utan syftar på det du skrev innan. Men tvetydigheten i meningen kan ändå tjäna som illustration till något forskare har intresserat sig för de senaste decennierna, nämligen att relationen mellan föräldrar och vuxna barn ofta präglas av ambivalens. Att positiva och negativa känslor förekommer samtidigt. Då stämmer inte de egna erfarenheterna med bilden av villkorslös kärlek som förväntas råda mellan föräldrar och barn genom livet. Är dina upplevelser alltså normala? Nej, ni verkar ha lite mer bekymmer än genomsnittsfamiljen. Eller som du själv skriver: det är helt enkelt ohållbart.

Kort sammanfattat upplever du att din son beter sig illa mot dig, men inte mot andra. Du tror att det kan bero på att han ogillar din stil, snarare än något du gör fel. Det kan också finnas ett inslag av mobbning, eller vilja att trycka ner dig, som blir särskilt framträdande tillsammans med en släkting. När du försöker prata med sonen om problemet blir han arg eller ointresserad. I den här beskrivningen låter det som att sonen bär en rätt stor del av skulden. Han gör fel och du är bara dig själv, vilket andra i familjen åtminstone delvis bekräftar. Problemet med det perspektivet är att det sällan leder framåt, även när det är en sann beskrivning av förhållandena.

Istället brukar det vara mer hjälpsamt att utgå från ett relationsperspektiv – att prata om bådas beteenden och förstå hur ni påverkar varandra. Till exempel så här: Du tror att han ogillar din stil, vilket pyser ut som negativa beteenden. Vad tycker du om hans stil? Eller din släktings stil? Å ena sidan uttrycker du kärlek och beundran, å andra sidan beskriver du en rad negativa egenskaper hos sonen.

Det är kanske ett uttryck just för ambivalens i relationen jag nämnde innan, där forskning visar att den ofta uppstår just som följd av att föräldrar och barn har olika syn på livet. Ambivalenta känslor brukar vara svåra att dölja. På ett eller annat sätt pyser de ut i tonfall, miner eller kroppsspråk. Jag påstår inte att du beter dig lika illa som din son, men att det blir lättare att finna lösningar ju mer du uppmärksammar era ömsesidiga beteenden. Även om sonen bär 90 procent av skulden, så vinner du på att fokusera på dina 10 procent.

Jag gissar att du redan har försökt fråga vad sonen stör sig på, men utan att få vettiga svar. Hur kan du undvika att han ska känna sig anklagad och bli arg i sådana samtal? Med utgångspunkt från relationsperspektivet skulle inledningen på ett samtal kunna vara: ”Jag har varit nervös inför julen. Jag är också nervös nu, eftersom jag är rädd för att säga fel saker. Det enda jag önskar är att få veta om du vill att jag ska ändra mig på något sätt. Om du vill att jag ska sluta göra något som stör eller irriterar. Jag vill verkligen försöka ändra mig i så fall…” Nyckeln är att helt avstå från att prata om hur han är eller vad han gör. Prata enbart om din del i relationen, vad du känner och kan göra.

Är det inte att lägga sig väl platt? Kan det till och med bli kontraproduktivt? Kan inte en alltför undergiven hållning snarast väcka mer mobbarbeteenden från sonen?

Tanken är inte att du rakt av köper alla hans förslag, att du måste byta personlighet, eller att du för den delen tar på dig all skuld. Om han skulle komma med omöjliga eller orättvisa önskemål får du lugnt be honom komma med fler förslag. Förklara att du ska göra ditt bästa för att möta hans önskemål, men att du kanske inte håller med om allt eller klarar det till hundra procent.

Det kan hända att du redan har utgått från relationsperspektivet och försökt kommunicera på det här sättet. Det fungerar förstås inte alltid. Och ibland blir en relation inte ett dugg bättre av att ena parten slutar göra något som stör den andre. Det dyker hela tiden upp nya saker som stör, saker som man gärna hänför just till den andres stil eller personlighet. Ibland handlar första steget mot en bättre relation inte alls om att sluta göra vissa saker. Det kan tvärtom vara att börja göra något. Prata mer om saker som du vet att han trots allt gillar (eller i vart fall inte ogillar). Försök hitta sammanhang eller aktiviteter som du vet fungerar bättre (eller mindre dåligt). Kort sagt: försöka skapa förutsättningar för att ni ska få några fler bra stunder tillsammans de gånger ni ses. Det kanske känns helt omöjligt mot bakgrund av hur han brukar bete sig, men om du lyckas bryta några vanor eller mönster kan förutsättningarna i vart fall bli lite bättre. Det kanske till exempel är lika bra att skippa middagen med hela släkten och försöka skapa tillfällen för umgänge på tu man hand.

Att börja ”göra trevliga saker tillsammans” kan verka som en ytlig intervention, med små chanser att påverka ett komplext relationsproblem. Men det finns en anledning till att det utgör en grundläggande ingrediens i både familje- och parterapier. En relation kan behöva vaccineras med några ljusglimtar innan det ens är lönt att försöka närma sig de områden som skaver. Eller annorlunda uttryckt, att börja reparera en relation som är tömd på glädje är som att skippa mat och sömn innan ett maraton.

Jag vet inte om några av mina råd kan vara till hjälp, för situationen du beskriver är som sagt snårig och innehåller många lager. Fast jag tycker ändå att det finns anledning att vara hoppfull. Dels kanske din man har rätt i att sonen kommer växa ur det. Även om han är vuxen, är han inte så gammal. Dels skriver du inget om att sonen har egna barn än. Det om något brukar påverka relationen mellan föräldrar och barn. Så låt oss hoppas att ni på ett eller annat sätt kan få en mer harmonisk relation, trots era skilda personligheter och med eller utan barnbarn.