Vår dotter är rädd för vuxna - ska vi sluta träffa folk?

Publicerad i DN 2019-12-01

Fråga

Vi har en fantastisk dotter på två år. Hon är en glad, busig och kavat liten tjej som älskar att leka och som tycker väldigt mycket om djur. Problemet är att hon är otroligt skeptisk mot nya människor, särskilt vuxna. Hon har alltid protesterat när tanter och gubbar kikat ner i vagnen, och har protesterat vilt när någon velat hålla henne som hon inte känner, exempelvis vänner till oss. Hon har alltid haft en stark integritet och är tydlig och bra på att uttrycka sin egen vilja och sina gränser. Med tiden har dock hennes motstånd mot vuxna blivit värre.

När hon träffar vuxna i dag för första gången säger hon ”nej nej nej” och försöker gömma sig. Är jag eller min man för långt borta börjar hon gråta. Om gäster hälsar på oss - då gråter hon direkt. Detta oavsett hur glada jag och min man är över att träffa dessa personer. Hon gillar inte heller att vara i centrum av all uppmärksamhet, utan trivs bäst när hon får observera och vara lite i bakgrunden.

Hon började på förskolan för cirka ett halvår sedan, med en lång inskolning och korta dagar har det ändå gått bra. Under hela våren protesterade hon och grät när vi lämnade (men var glad några minuter efter separationen) men sen september vinkar hon glatt hejdå. Hon har särskilt två kompisar där som hon alltid vill leka med.

Vår oro är att hennes starka motstånd mot nya människor på något sätt inte är ”normalt”.  Jag ska också påpeka att motståndet bara gäller vuxna som på något sätt uppmärksammar henne eller kommer för nära, eller om de kommer hem till oss eller vi till dem.

Vi är rädda att hon av någon anledning blivit skrämd av vuxna, men vi kan inte komma på en enda sådan situation. Mycket är nog hennes personlighet. Hon har en stark vilja och är väldigt kavat, men absolut inte lättcharmad och inte heller enkel att ha med i sociala sammanhang. Vi skulle inte kalla henne blyg, snarare att hon verkligen inte vill vara i stora sociala sammanhang eller ens i små sociala sammanhang, om hon inte känner de vuxna väldigt väl. Det gör att vi undviker sociala sammanhang som vi vet blir jobbiga för henne.

Vad kan vi göra för att underlätta sociala situationer för henne? Ska vi fortsätta undvika sociala sammanhang, eller ”utsätta” henne i lagom dos så att hon märker att det inte är något farligt? Kan vi ha gjort något fel? Nu börjar hon bli så pass stor att separationsfasen borde vara över och hon borde vara nyfiken på nya människor. Eller? Vi känner oss villrådiga och lite oroliga, samt begränsade i vårt sociala liv. Vilket såklart är helt okej, men vi vill inte heller ”bekräfta” henne i att andra vuxna är farliga genom att inte träffa vänner.

Svar

Tack för ditt brev. Du tar upp ett bekymmer som många småbarnsföräldrar tampas med. Jag förstår samtidigt att det verkligen blir kämpigt för er, då dottern verkar ha fått en lite större dos rädsla än vanligt. Du undrar också om det inte borde börja gå över vid det här laget. I läroböcker om psykologi står det mycket riktigt att barnets normala rädsla för främlingar och separation från föräldrar brukar ge vika runt tvåårsåldern.

Även om det kanske stämmer för de flesta, har senare forskning visat att det är vanskligt att beskriva barns utveckling i sådana faser. I själva verket finns det vissa barn som aldrig blir särskilt rädda för främlingar, medan andra är rädda betydligt längre än till tvåårsåldern.

Jag vill också tydligt klargöra att gener generellt har större inflytande än föräldrarna över barns rädslor. De allra flesta barn som utvecklar rädslor av olika slag har en medfödd sårbarhet, så du har rätt i att dotterns reaktioner troligtvis handlar om personlighet. Sedan kan föräldrarnas sätt att möta sitt barns personlighet givetvis både förstärka och försvaga den medfödda sårbarheten, vilket jag återkommer till.

Du undrar också om dotterns reaktioner står för något onormalt. Hur stor är risken att hennes rädsla ska vidmakthållas eller till och med förvärras med åldern? Forskning visar förvisso att barn som tidigt visar stark rädsla i högre grad får bekymmer med det även senare. Men det finns två skäl till att inte misströsta för det. Dels försvinner rädslorna av sig självt hos ungefär hälften av barnen som visar tidiga rädslor av det här slaget. Dels är rädsla ett problem där KBT-behandling hjälper de flesta barn och även medför långsiktig förbättring. Om er dotters rädsla inte skulle ge med sig finns det alltså bra hjälp att få.

Det kan hända att ni också har farhågor om att dotterns beteende skulle vara tecken på en allvarligare eller mer djupgående problematik. Av flera skäl bedömer jag den risken som liten. För det första beskriver du en liten tjej som i övrigt är pigg, glad och aktiv. För det andra har inskolningen på förskolan i stort sett gått bra och nu landat väl. För det tredje, och kanske viktigaste, skriver du att hon gärna vill vara med två kompisar på förskolan. Dessa omständigheter tyder på att hennes rädsla är avgränsad och inte speglar några större svårigheter eller brister.

Vad kan ni göra för att öka chansen att er dotter ska våga närma sig främmande människor? Du tar själv upp det viktigaste svaret på den frågan: Att i lagom dos utsätta henne för situationer där hon får möta nya människor. Enda sättet att övervinna rädsla är att faktiskt konfrontera det som skrämmer. Jag tror att ni är väl medvetna om principen, men svårigheten brukar vara att få till den där lagoma dosen.

Du skriver att din dotter föredrar att stå vid sidan av och betrakta. Det öppnar en möjlighet att reglera dosen på utmaningarna. Arrangera sammanhang där hon får möta lagom främmande vuxna. Förbered dem på att dottern behöver utrymme och tid på sig, så att de avstår från att konfrontera. Det viktiga är inte att hon kommer fram och hälsar, utan att hon börjar vänja sig vid att andra människor är närvarande. För att det ska bli en bra erfarenhet är det också nödvändigt att mötet med gäster och bekanta pågår tillräckligt länge (och ofta). Hon måste få tid att vänja sig och därmed också chans att ta egna initiativ att närma sig.

Räcker det att enbart bjuda hem folk eller tacka ja till inbjudningar? Gör det verkligen nytta om dottern hela tiden gömmer sig i ett hörn? Givetvis behöver föräldrar ibland ge knuffar i rätt riktning. Men om en sådan knuff väcker motstånd är det ofta lönlöst att fortsätta. I synnerhet om det sker i redan laddade situationer, som till exempel att hälsa på hos bekanta. Det är i sådana fall oftast bättre att genast släppa den dragkamp som är under uppsegling. Låt dottern sitta kvar i knät eller gömma sig bakom era ben. Nyckeln är att helt släppa uppmärksamheten på barnet, eftersom den bidrar till låsningen precis som du beskriver.

En annan fallgrop är att börja överkompensera, som när en förälder väljer att svara i ett barns ställe. Kanske trots att barnet hade kunnat ge ett eget svar. I all välmening vill man som förälder rädda barnet från den plågsamma tystnaden som uppstår när det inte vågar svara på en fråga. Och då ingen förälder vill se sitt barn lida tenderar man att bli allt skickligare på att manövrera i alla sammanhang som riskerar att bli jobbiga. Det bästa ni kan göra är att själva prata på med personen som er dotter undviker. Ni har alltså varken förväntningar på att hon ska vara social, eller beter er socialt i hennes ställe. Er dotter kommer inte omedelbart ta efter ert sociala beteende, men i längden förmedlar ni ett viktigt budskap. Främlingar är inte farliga.

Mina råd handlar i stort om att ge er dotter alla chanser att utmana sin rädsla, utan att ni ställer krav. Betyder det att ni gjort fel som börjat undvika sociala tillställningar? Nej. Att ta för stora steg är enbart kontraproduktivt. Om ni på förhand misstänker en katastrof bör ni tänka om. Men backa inte helt, utan försök genast hitta ett lagom stort steg. Kanske hälsa på farmor istället för grannarna? Att hitta lagom svåra utmaningar är en balansakt, men jag hoppas att mitt svar kan göra den lite stadigare.