Nu ett par år senare får det äldre barnet som är några år mest höra just ”nej”, ”gör inte så”, ”prata tystare” och de ger hen mest en massa order. Ibland är det befogat när de säger nej men oftast tänker jag att barnet kan få testa och utforska själv. Barnet blir också ibland ryckt i armen av den ena föräldern när hen inte slutar med ett beteende…

Det dröjde länge innan jag fick några halvsyskon på pappas sida – trodde jag. Sedan fick jag plötsligt reda på ett tre år yngre syskon genom Facebook. Min pappa och min släkt har alltså ljugit för mig hela livet. Min pappa vill inte veta av syskonet. Hen bor hos sin mamma. När jag fick reda på detta ville min pappa inte att jag skulle träffa mitt nya syskon. Jag gjorde det ändå efter två år…

Min vuxne son vill inte träffa mig. Jag har bara ett barn, och pappan och jag separerade redan när min son var liten. Min son var mycket krävande som barn, allt var en kamp. Enkla saker som att klä på sig på morgonen, äta frukost eller komma iväg till skolan tog evigheter. Han var också mycket gullig och snäll…

Redan när han var mycket liten uppmuntrade jag honom att själv tycka till och bestämma. Snart förstod jag dock att han är från grunden en helt annan människotyp än jag. Alltid krävande, ofta negativ, klagande och skrikande – trots att jag bara har omgett honom med kärlek, närhet, tid och lyhördhet har han varit så missbelåten så ofta…

Vi har hört från lärare att de har lite svårt med honom. Att han har dåligt självförtroende, säger att han inte kan eller vet hur man gör. Han brukar sitta där och gråta och vara ledsen. Detta gäller nästan allt han gör i skolan. Men när de väl får honom att göra saker är han väldigt smart och snabbast i klassen…

Vår yngste, nu 13 år, kan sägas vara blyg. Eller introvert. Just nu, till skillnad mot vad vi befarat, utvecklas han ändå åt rätt håll och mår för det mesta bra. En nyckel är att han känner att han har några att ty sig till i sin nya klass (åk 7) och att han numera har tagit sig in i ett fritidsintresse (sport) som han gillar och känner sig hemma i. Men, hans introverthet ligger ständigt på lut…

Hon har under de senaste månaderna fått enorma vredesutbrott där hon bara skriker och gråter nästan okontrollerbart, detta sker minst en gång per dag och kan vara i upp till en timme. Ofta startar det med att hon av någon liten anledning (i våra ögon) blir lite sur och sen går hon från att grymta surt till att hetsa upp sig till ett helt hysteriskt stadium…

Min yngste son är nio år och jag oroar mig för hans psykiska hälsa och hans låga självkänsla. Han är så tungsint ibland, grubblar ständigt över saker, är ofta ledsen och nedstämd utan att kunna förklara varför, kan säga saker som att han är sämst i världen och inte vill leva…

Jag märker hur hon sätter alla andras behov framför sina egna, hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig, eller om hon uppfattar att jag inte låter helt vänlig på rösten, om jag till exempel låter stressad och lite hårdare en stressig morgon…

När mitt första barn föddes kände jag mig som en tigrinna, redo att göra allt för henne. Nu sitter jag här i soffan 12 år senare med en stark känsla av uppgivenhet. Väldigt snart upptäckte jag att det som jag brinner för att göra sällan är vad barnet vill ha…

Hur förbereder man ett litet barn inför något riktigt obehagligt – en (kanske smärtsam) operation? Är det bäst att inte säga någonting förrän samma dag som det är dags att sätta sig i bilen och åka till sjukhuset, eller finns det något bättre sätt? Hur mycket ska man säga i förväg?

Vår son är snart nio år, han är en mjuk, blyg kille som hellre betraktar och observerar än deltar. Det är okej och det förstår vi. Men det vi inte förstår är att han i vardagliga situationer, som att vara bjuden på kalas tillsammans med klasskompisar i igenkännliga miljöer, svarar: Nä, jag tänker inte gå, vill inte, behöver inte…

Tack vara smartphonen, går det så mycket lättare att borsta tänderna eller gå ut, han tycker till och med att det är skoj att få tänderna rena och övergången att gå ut genom dörren blir en rolig grej. Vilket känns väldigt bra. Och jag vill inte vara auktoritär och bråka om allt, men är rädd att vi gör honom en björntjänst genom att låta honom se på telefonen?

Det är mycket som är fel på mig och i mitt liv, jag vet vad som måste ändras men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag är 29 år, fick diagnosen Aspergers syndrom när jag var 16 år efter otroliga problem med skolgången. Sedan 10 år tillbaka går jag och pratar på psyk, men där kan jag inte, eller vill jag inte, öppna mig…

Flickan anser sig ständigt förfördelad och orättvist behandlad; hon kräver att det ska vara som hon vill, vill ha ständig uppmärksamhet och skriker att föräldrarna är ”dumma”, slår ibland och får långa skrik- och tjututbrott som är svåra att få slut på. Hon ”hakar” upp sig, beskriver min dotter…

Relationen med klasskamraterna blev allt sämre med tiden. Hemma kunde han leka med sina klasskamrater utan strul, men inte i skolan. Fröken pekade flertalet gånger ut honom i negativa situationer och i slutet av årskurs tre hade han så dålig självkänsla att när han hamnade i bråk tog han på sig hela skulden…

Vår son har aldrig tagit någon leksak ur handen från ett annat barn. Andra barn tar de leksaker som han leker med hela tiden. Han blir väldigt frustrerad, ledsen och vill till slut bara sitta i vårt knä. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera detta. De andra barnens föräldrar skrattar och säger, ”du tar då för dig” …

Jag tycker att hennes föräldrar borde försöka få henne att umgås med kompisar och delta i några fritidsaktiviteter. De konstaterar bara att hon är rädd för att umgås med människor och folkskygg. Jag tycker att det är helt fel att säga sådana saker om/till henne. Jag funderar ofta över hur man kan hjälpa henne…

Utöver det, min lillebror har på senare tid insett att han inte längre är svagast i familjen. Han brukar nu använda sin fysiska styrka till att stärka sin dåliga attityd. Han lyssnar bara på när pappa säger åt honom, kanske för att pappa fortfarande är starkare, jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag inte känner mig trygg här hemma längre. Jag är rädd för att han inte respekterar kvinnor alls…

Han är för det mesta ointresserad av att leka med andra barn. För cirka fyra månader sedan fick han en extra resurs på förskolan. Vi upplever att den och övrig personal är ett bra stöd och tar hans utmaningar på allvar. Han spottar och kastar mat, men den senaste tiden har framför allt angrepp på andra barn med sparkar och slag lett till problem…